Hermione Granger

Hermione räcker upp handen innan frågan har ställts färdigt. Hon överväger inte i tysthet och ger sedan svaret när hon blir tillfrågad. Hon frambringar svaret och handen åker upp samtidigt, eftersom Te-Si-kombinationen ger svaret så snabbt att glappet mellan att veta och att meddela är försumbart. Hennes mest konsekventa egenskap i klassrummet, att läraren ibland måste be andra elever svara först, är ett resultat av att Te saknar en inre mekanism för att hantera glappet mellan att det rätta svaret finns tillgängligt och att det rätta svaret levereras. Hon spelar inte ivrig. Hon är i grunden, ofrivilligt utåtriktad, med ett inre som går snabbare än den sociala konventionen väntar sig.

Hennes hantering av Harry och Ron genom sju böcker är också extravert till sin karaktär. Hon observerar inte och väntar. Hon organiserar, styr, identifierar vad varje specifik situation kräver och levererar planen innan de andra har bedömt situationen färdigt. S.P.E.W. är det ärligaste uttrycket för den egenskapen: hon identifierar ett problem, bygger ett institutionellt ramverk för att ta itu med det, driver ramverket med samma energi som hon lägger på varje annat projekt, och glappet mellan hennes upplevelse av problemets brådska och alla andras är så stort att organisationen blir ett återkommande skämt. Hon har inte fel om problemet. Hon är i grunden extravert när det gäller lösningen.

Hon läser allt och behåller allt. Hennes kunskapsbas är inte intuitiv syntes ur underliggande mönster, den är samlad specifik kunskap från samlade specifika källor, organiserad och sökbar med den precision som den sekundära Si ger. När hon behöver veta något hon redan har läst kan hon hitta det specifika stycket i den specifika boken på den specifika hyllan med en specificitet som intuitivens mer helhetsbetonade förhållande till kunskap inte ger. Hennes värde för Harry är inte visionär vägledning. Det är de samlade uppgifterna om vad de tillgängliga källorna faktiskt innehåller, hämtade exakt när den specifika situationen i nuet kräver exakt den specifika informationen.

Hennes förhållningssätt till magi är också förnimmande i sin struktur. Hon behärskar varje trollformel genom korrekt utförande av de kända kraven, den specifika trollstavsrörelsen, det specifika uttalet, den specifika förståelsen av vad formeln kräver av den som kastar den, snarare än genom en intuitiv känsla för vad magin gör på en djupare strukturell nivå. Hon är utmärkt och pålitlig och ibland överraskad av det som inte går att lära sig ur böcker, eftersom Si-biblioteket bygger på det som har dokumenterats och det odokumenterade verkligen ligger utanför dess normala verksamhetsområde. Hon lär sig att vidga det området genom serien. Vidgningen kräver att hon möter specifika odokumenterade saker och lägger till dem i biblioteket. Biblioteket växer. ESTJ:n växer med det.

Hon hade rätt att misstänka den anonyma Åskviggen innan någon trodde henne. Te:s bedömning av de tillgängliga beläggen, en ovärderlig kvast från en okänd avsändare samma år som en förrymd fånge jagade Harry, hade gett ett utslag som de andra inte var redo att acceptera eftersom utslaget krävde att de reviderade ett ramverk de föredrog att behålla. Te reviderar inte utslag för att ramverket som utslaget rubbar är viktigt för människorna omkring det. Den ger utslaget ur bedömningen och levererar det. Avsändaren visade sig vara Sirius. Så långt var utslaget rätt. Te noterar det med tillfredsställelse och går vidare.

Hennes behandling av Trelawney är Te:s ärligaste sätt att misslyckas: den träffsäkra bedömaren som möter ett område där de tillgängliga beläggen inte stöder ramverkets måttstock, och Te som avfärdar området i stället för att erkänna att måttstocken kanske inte gäller. Spådomskonst är inte det sämsta ämnet på Hogwarts för att Trelawney är en dålig lärare, även om hon ofta är det. Det är det sämsta ämnet för att Te inte kan bygga ett tillräckligt bedömningsramverk för ett område där beläggen är tvetydiga och expertisen inte går att kontrollera. Te tolererar inte expertis som inte går att kontrollera. Avfärdandet följer.

Hon hoppar inte över steg. Varje angreppssätt på varje problem har en korrekt ordning, efterforskning, förberedelse, genomförande, och hon följer ordningen oavsett trycket att ta en genväg. Harrys brådska och Rons otålighet ger ett ständigt tryck att hoppa över efterforskningsfasen och gå direkt till handling. Hon står emot. Si-biblioteket har uppgifterna om vad som händer när handling kommer före tillräcklig förberedelse, och Te genomför förberedelsen som ett krav snarare än ett alternativ. Den första plan som kringgår förberedelsefasen, som går till handling utan att efterforskningen är klar, är den plan som misslyckas på exakt det sätt förberedelsen var utformad att förhindra.

Hennes mest avgörande handling genom serien är den som kräver det mest uthålliga engagemanget från det bedömande förhållningssättet: att ändra sina föräldrars minnen och skicka dem till Australien. Hon gör inte det spontant. Hon har bedömt vad den kommande konflikten kräver av de människor hon älskar mest och som är mest sårbara, gett utslaget att ändringen är nödvändig och genomfört den, fullständigt, korrekt, med den specifika uppmärksamhet på detaljer som Te kräver, innan konflikten helt har kommit. Genomförandet förstör den relation hon genomför det för att skydda. Det bedömande förhållningssättet upprätthåller ramverket under det trycket eftersom syntesen kräver det. Hon gör det syntesen krävde. Hon kommer tillbaka för dem när det är över. Ramverket var rätt. Kostnaden var rätt. Båda hålls utan revidering.