Geillis Duncan

Geillis behöver en publik. Hennes mest typiska operationer, manipulationen, charmen, den bestämda vinkeln på det bestämda läget, utförs alla utåt och kräver omvärldens reaktion för att kretsen ska slutas. Hon sitter inte ensam i ett rum och smider planer. Hon är alltid i rum med människor, läser dem, tar fram utifrån det hon läser och levererar det som kommer ut. Den sociala världen är mediet som hon tänker i.

Hennes hantering av maken, hennes hantering av samhället i Cranesmuir, hennes senare verksamhet i Karibien: alltsammans är utåtriktat på det bestämda sätt som ENTP:ns Ne kräver. Hon behöver att den andra människan finns där. Inte för att hon är särskilt varm mot dem utan för att Ne tar fram ur det tillgängliga läget, och det tillgängliga läget kräver att det finns människor i det.

Hon ser vinkeln i varje läge innan läget har hunnit visa sig färdigt. Växten som kan vara gift eller medicin beroende på dosen. Den politiska alliansen som ser stabil ut men har en bestämd strukturell svaghet som hon redan har sett. Människan som tror sig utnyttja henne men inte har märkt att hon såg arrangemanget först. Den snabbheten, framtagandet av det mest intressanta alternativet innan den konventionella analysen är färdig, är dominant Ne i full operativ kapacitet.

Hennes tidsresa är det mest fullständiga uttrycket för detta. Hon kom inte till 1700-talet av en slump, och hon stannade inte av slentrian. Ne pekade ut vad det bestämda historiska ögonblicket kunde ge för hennes bestämda syften, och Ti bekräftade det närmaste instrumentet. Hon tänker alltid flera drag framåt, men tänkandet är skapande snarare än strategiskt: hon hittar nästa intressanta vinkel, hon genomför inte en förutbestämd plan.

Geillis är inte grym. Hon är exakt. Människorna som dör till följd av hennes verksamhet bedöms som godtagbara utfall, inte som föremål för illvilja. Ti har bekräftat att det bestämda greppet är det mest inre konsekventa svaret på det bestämda läget, och inferiör Si har inte samlat tillräckliga belägg för vad den bestämda människans bestämda död kostar de bestämda människor som överlever henne. Hon noterar priset när det kommer. Hon går vidare.

Hennes argument är genuint starka. När hon diskuterar jakobiternas sak med Claire spelar hon inte ideologi. Hon lägger fram det mest inre konsekventa argumentet för den ståndpunkt hon har. Claire säger emot, inte för att Geillis logik brister utan för att logiken kräver att man godtar premisser om vad historiska liv är värda som Claire inte kan godta. Ti betraktar inte det som en vederläggning. Den betraktar det som en värdekonflikt som inte påverkar argumentets inre giltighet.

Geillis har inte så mycket en plan som en riktning och en mycket snabb processor. Hon genomför ingen färdigbyggd strategi. Hon tar fram nästa drag ur vad det aktuella läget än ger och litar på det som kommer fram. Det ger en anmärkningsvärd flexibilitet och ibland katastrofala misslyckanden: de lägen som hon inte förutser är de som hon inte hann ta fram ett svar på innan de kom.

Hennes förhållande till åtaganden är perceiverns ärligaste uttryck. Hon binder sig vid saker och riktningar, inte vid människor eller strukturer. När strukturen slutar vara det bästa instrumentet för riktningen överger hon den utan synbar svårighet. Jakobiternas sak, hennes olika allianser, hennes äktenskap: alltsammans hålls löst, alltsammans kan revideras när framtagandet ger en bättre vinkel. Det enda som hon håller utan revidering är själva riktningen. Allt annat är provisoriskt.