Frédéric Chopin

Frédéric Chopin föddes den 1 mars 1810 i Żelazowa Wola nära Warszawa, med fransk far och polsk mor, och dog i Paris den 17 oktober 1849, trettionio år gammal. Han var ett äkta underbarn, uppträdde offentligt vid sju och komponerade polonäser redan 1817, och studerade vid konservatoriet i Warszawa för Józef Elsner.

Den 2 november 1830 lämnade han Warszawa, med hans egna ord utan något särskilt klart mål, för alltid. Mindre än en månad senare bröt novemberupproret mot det ryska styret ut. Han kom aldrig hem. Han blev en del av den stora polska emigrationen, och beskedet om upprorets misslyckande nådde honom utomlands och märkte honom för gott. Landet som han skrev om resten av livet var ett som han hade lämnat vid tjugo och inte kunde återvända till.

Varför undvek Chopin konsertsalar?

För att han till sin läggning var olämpad för dem och visste om det. Han kom till Paris den 5 oktober 1831 och byggde ett rykte av högsta rang på grundval av knappt mer än trettio offentliga framträdanden under hela livet, eftersom han föredrog att spela i salonger för små sällskap, där det dynamiska omfång som han faktiskt använde, mycket svagare än hans samtida, gick att höra. Liszt fyllde salar. Chopin spelade för trettio personer och betraktades av andra musiker som den finare konstnären. Han mötte författaren George Sand 1836, och de var ett par i juli 1838. Vintern som de tillbringade på Mallorca från november 1838 till februari 1839 var eländig, med fientliga ortsbor som ogillade ett ogift par och förfärliga förhållanden, och han komponerade flitigt genom alltihop. Han hade tuberkulos, hans hälsa försämrades kraftigt från 1842, och han skrev nästan ingenting som inte var för solopiano.

Chopin är dominant Fi, och formen på det han lämnade efter sig är belägget. Han skrev nästan uteslutande för ett enda instrument under hela sin karriär, vilket i en tid av symfonier och operor är en anmärkningsvärd vägran. Pianot är instrumentet som man spelar ensam, och det han skrev för det är inre musik, nocturner, mazurkor, ballader, byggd kring en känslomässig exakthet som har nästan ingenting med offentlig effekt att göra.

Den sekundära Ne är där uppfinnandet bor. Inom den självpåtagna begränsningen var han radikal: harmoniskt åratal före sina samtida, rytmiskt fri på ett sätt som fick uppfinnas efter hand, och strukturellt villig att låta ett stycke hitta sin egen form snarare än fylla en ärvd. Mazurkorna tar en polsk dansform och öppnar den till något som ingen hade hört.

Varför skrev Chopin så mycket om Polen?

För att Fi fäster sig för gott och inferiör Te inte kunde göra något åt läget. Han gav sig av vid tjugo, resningen misslyckades, och landet som han skrev om upphörde att finnas som politiskt faktum, så polonäserna och mazurkorna blev en form av ägande, ett hävdande som upprätthölls i musik i nitton år av en man som inte hade något annat sätt att hävda det. Den tertiära Si hörs också i det: detta är ihågkomna danser, hållna med enorm precision av någon som inte skulle få höra dem igen. Vägran inför konsertestraden hör till samma funktionsordning: en privat måttstock för vad musiken var till för, hållen mot tidens alla kommersiella lockelser.

INFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på inåtvändheten och det känslomässiga djupet. Skillnaden är att hans verk saknar program och inte vänder sig till en publik. Han förmedlade ingen vision till lyssnare. Han förfinade en inre måttstock, och den nästan totala frånvaron av offentliga framträdanden i en karriär av den digniteten är det starkaste belägg som finns.

ISFP föreslås ibland på grund av musikens sinnliga yta och hans berömda fysiska finkänslighet vid klaviaturen. Men den harmoniska uppfinningsrikedomen är genuint begreppslig: han hörde förhållanden mellan ackord som ingen hade använt och byggde hela former av dem, vilket är Ne snarare än Se.