Akilles
Akilles är ESTP. Homeros Iliaden är inte så mycket en krigsdikt som en studie i vad som händer när den bäste krigaren i livet bestämmer sig för att sluta, och alltihop vänder på en flicka tagen som krigsbyte och en förolämpning som Akilles inte tänker svälja. Han känner sitt eget slut: Thetis har sagt honom att han kan få ett långt, okänt liv eller ett kort och ärorikt, och han valde. Han tjurar i ett tält medan hans sida krossas, kommer tillbaka först när Patroklos dödas och släpar Hektors kropp efter en stridsvagn tills en gammal man ber om den.
Vem är Akilles?
Akilles är huvudgestalten i Homeros Iliaden, son till havsnymfen Thetis och Peleus, kung av Fthia, och den störste krigaren i den grekiska hären vid Troja. Berättelsen om att Thetis doppade honom i Styx och höll honom i hälen är senare stoff. Hos Homeros finns ingen allmän osårbarhet, vilket gör diktens Akilles till en man som kan dödas och vet om det.
Iliaden börjar med ett gräl. Agamemnon, som tvingas lämna ifrån sig en tillfångatagen kvinna, tar Briseis från Akilles i stället, och Akilles, berövad ett krigsbyte inför hela hären, drar sig ur striderna och ber sin mor övertala Zeus att låta trojanerna vinna, så att grekerna ska få lära sig vad han är värd. Det fungerar. Grekerna drivs tillbaka till sina skepp, och när en beskickning kommer och erbjuder en enorm gottgörelse avvisar han alltihop och säger åt dem att segla hem.
Varför återvänder Akilles till striden?
Inte för härens skull, och inte för Agamemnons gåvor. Patroklos, hans närmaste följeslagare, lånar hans rustning för att samla grekerna och dödas av Hektor, och Akilles återkomst är ren vrede över det enda dödsfallet. Han dödar Hektor efter att ha jagat honom runt Trojas murar, binder sedan kroppen vid sin stridsvagn och släpar den, dag efter dag, och vägrar begravning. Det som gör slut på det är inget slag utan ett samtal: Priamos, Hektors far, kommer ensam in i Akilles tält om natten för att be om sin sons kropp, och Akilles ger tillbaka den och går med på ett vapenstillestånd för begravningen. Iliaden slutar där. Hans egen död, skjuten av Paris med Apollons hjälp, berättas på annat håll.
Så bearbetar ESTP världen
Alla ESTP fungerar genom samma hierarki av kognitiva funktioner. Så här motsvarar stacken hur Akilles faktiskt tänker, beslutar och handlar.
Akilles: vad ESTP-profilen förklarar
Akilles är dominant Se, och det är anledningen till att han är både diktens bäste krigare och dess sämste strateg. Hans geni är helt fysiskt och helt omedelbart, spjutet, snabbheten, ögonblicket, och Homeros skildrar det i ett register som ingen annan i dikten får. Det han inte kan är att se långsiktigt på en situation, vilket är varför hans svar på en förolämpning är att ta sig själv ur kriget snarare än att räkna ut vart det leder.
Den sekundära Ti är överraskningen, och den är det som gör beskickningsscenen till en av de stora passagerna i grekisk litteratur. När Akilles erbjuds en förmögenhet för att återvända nöjer han sig inte med att avböja, han argumenterar. Han plockar isär hela den hedersekonomi som kriget drivs av: samma lott går till den som strider och den som håller sig undan, den fege och den modige dör lika, och ingen mängd trefötter och hästar motsvarar ett liv. Det är ett rigoröst, kallt, riktigt argument, och det förs av en man som just har upptäckt att det system han ordnade sitt liv efter inte håller.
Varför ger Akilles tillbaka Hektors kropp?
För att den tertiära Fe till slut kopplas in, och det krävs en far framför honom för att det ska ske. Priamos kommer in i tältet och gör det enda som når honom: han kysser de händer som dödade hans son och ber Akilles tänka på sin egen far. Fe på tredje plats är ostyrd och enorm när den kommer, och Akilles gråter med honom. Den inferiöra Ni är valet under hela dikten, det långa livet eller den ärorika döden, som är den enda abstrakta, långsiktiga fråga han inte kan undkomma och inte riktigt kan hålla fast, och som han har löst genom att vägra tänka på den tills Patroklos dör och den blir verklig.
Akilles: ESTP bokstav för bokstav
Till och med hans reträtt är en offentlig handling. Han tjurar synligt, vid skeppen, där alla kan se det, och hela poängen med protesten är att hären ska tvingas se sig själv förlora utan honom. Ett privat missnöje hade inte uppnått något av det han ville.
Homeros ger honom diktens mest fysiska skildringar: rustningen, stridsvagnen, spjutkastet, jakten runt murarna. Hans excellens bor helt i en kropp som gör något nu, och dikten antyder inte en enda gång att han överlistar någon.
Svaret till beskickningen är en nedmontering av hederssystemet på dess egna villkor, förd punkt för punkt, och den är förödande just därför att den är riktig. Han avvisar gåvorna eftersom han har räknat ut att de inte svarar på frågan.
Han har ingen plan i något skede. Han reagerar på förolämpningen, reagerar på Patroklos, reagerar på Priamos, och diktens hela form skapas av en man med enorm förmåga som svarar på det som just har hänt honom.
Därför är Akilles ESTP, inte ENTP eller ISTP
ISFP är det vanligaste alternativet, och känslans intensitet talar för det. Skillnaden är vad intensiteten är förankrad i. En hjälte med dominant Fi handlar utifrån ett fast privat värde. Akilles handlar utifrån en sårad ställning och konstruerar resonemanget efteråt. Hans sorg över Patroklos är äkta, och den kommer som ett utbrott snarare än som ett uttryck för något han hade kunnat formulera i förväg.
ENTJ föreslås ibland på grund av den befälsmässiga närvaron. Men han har befäl över ingenting. Han tar sig ur kriget i det ögonblick då hans sida mest behöver organisation, har ingen plan utöver att få Agamemnon att lida och försöker inte en enda gång bygga eller leda något. Auktoriteten är personlig och fysisk snarare än institutionell.
Personlighetstypen ESTP
Handlingsinriktad, pragmatisk och fullt levande i stunden. ESTP läser av situationer snabbt och reagerar ännu snabbare. Teori tråkar ut dem; resultat definierar dem.