Zlatan Ibrahimović

Zlatan Ibrahimović föddes den 3 oktober 1981 i Malmö, son till Šefik Ibrahimović, en bosniakisk muslim som hade emigrerat 1977, och Jurka Gravić, en katolsk kroat. Han växte upp i Rosengård under svåra förhållanden, och socialtjänsten var ibland inkopplad i familjen. Han har skrivit om alltihop, utförligt och utan mycket förmildring, i sin självbiografi Jag är Zlatan Ibrahimović, skriven tillsammans med David Lagercrantz.

Klubbkarriären är nära nog absurd i sin omfattning. Malmö FF från 1999, sedan Ajax 2001 där han vann två titlar i Eredivisie, Juventus 2004, Inter 2006 där han vann tre raka titlar i Serie A och skytteligan, Barcelona 2009, Milan, sedan Paris Saint-Germain från 2012 där han gjorde 156 mål på 180 matcher och vann fyra raka ligatitlar, sedan Manchester United, LA Galaxy och till sist Milan igen tills han slutade efter säsongen 2022/23. Trettiofyra titlar totalt, däribland fem i Serie A och fyra i Ligue 1.

Vad är Zlatan Ibrahimović mest känd för?

Cykelsparken, och pratet. Den 14 november 2012 gjorde han fyra mål mot England, det sista en cykelspark från drygt trettio meter med ryggen mot mål efter att målvakten hade kommit ut, som vann Puskás-priset året därpå. För Sverige gjorde han 122 landskamper och 62 mål, fler än någon annan i landets historia, över två VM och fyra EM. Han är minst lika känd för hur han talar om sig själv, ofta i tredje person, och hans svar på Arsenals erbjudande om ett provspel vid sjutton, att Zlatan inte provspelar, är repliken som definierade personan.

Ibrahimović är dominant Se som verkar vid yttergränsen för vad en kropp kan göra. De mål som definierar honom är inga enkla inpetningar. De är akrobatiska lösningar som han kom fram till under den bråkdel av en sekund då situationen fanns. Cykelsparken mot England är extremfallet: bollen är bakom honom, målvakten är ute, och det rätta svaret finns bara i ungefär en tiondels sekund, och han ser det och tar det. Se räknar inte ut det. Den förnimmer det.

Den sekundära Ti är anledningen till att han inte bara är en idrottare. Hans avslut är tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som tyder på ett genuint analytiskt förhållande till sakens fysik, vinklarna, skruven, de osannolika kroppsställningarna, och han har alltid varit välformulerad om vad han gör på planen, i kalla mekaniska termer, även när han är löjlig om allt annat.

Är Zlatan Ibrahimovićs arrogans äkta?

Delvis, och den tertiära Fe förklarar resten. Uttalandena i tredje person är ett framträdande som han har full kontroll över, och han använder dem med en träffsäker läsning av vad en publik kommer att tycka är roligt, citerbart och användbart för honom. Det är ett konstruerat offentligt instrument byggt av någon som förstår publik, inte ett ofiltrerat överflöd av ego. Den inferiöra Ni är det som personan täcker över: han bytte klubb ungefär vartannat eller vart tredje år i två årtionden, på jakt efter den situation som såg bäst ut i nuet, och den enda titel som aldrig kom, Champions League, är den som krävde ett långt, stadigt projekt snarare än en rad lysande omedelbara svar.

ENTJ föreslås ibland på grund av självsäkerheten och hur han tar befälet över varje omklädningsrum han kliver in i. Men han bygger inte. Han kommer, dominerar läget i nuet och går vidare, och karriären är en följd av intensiva korta sejourer snarare än någon struktur som han satte ihop. Te skulle ha gett ett långt projekt någonstans. Se gav nio klubbar.

ESFP kommer upp på grund av showen och personligheten. Skillnaden är den sekundära funktionen. Se med Fi ger en spelare vars val följer en inre känslomässig måttstock. Ibrahimovićs val är konsekvent strategiska och osentimentala, han lämnade klubbar, länder och tränare närhelst kalkylen ändrades, och själva personan är ett stycke ingenjörskonst snarare än ett uttryck för känsla.