Winston Churchill

Winston Leonard Spencer Churchill föddes den 30 november 1874 på Blenheim Palace i Oxfordshire och dog i London den 24 januari 1965, nittio år gammal. Han fick officersfullmakt i 4th Queen's Own Hussars i februari 1895, iakttog kriget på Kuba, tjänstgjorde med Malakand Field Force i Indien och red med i anfallet vid Omdurman med 21st Lancers i september 1898. Tillfångatagen under andra boerkriget i november 1899 rymde han den december genom att gömma sig på godståg och i en gruva, och publiciteten bar honom in i parlamentet som konservativ ledamot för Oldham i oktober 1900, tjugofem år gammal. Han bytte till liberalerna den 31 maj 1904 på grund av frihandeln.

Som marinminister drev han Dardanelleroperationen, och när den misslyckades avgick han i november 1915 och tillbringade sex månader som befälhavare för en bataljon i Royal Scots Fusiliers i skyttegravarna. 1930-talet var ödemarksåren: utanför regeringen, i onåd och med rätt om den tyska upprustningen medan landet föredrog att inte höra det.

Vad gjorde Churchill som premiärminister?

Han tillträdde den 10 maj 1940, samma dag som Tyskland invaderade Beneluxländerna, efter Neville Chamberlain, och bildade en samlingsregering med alla partier. Talen den sommaren är det alla minns, och de var instrument snarare än dekorationer: hans radiotal den 19 maj, talen i underhuset genom juni, vart och ett hållet i det ögonblick då ett beslut behövde fattas och säljas in. Han byggde och upprätthöll alliansen med Roosevelt och, betydligt mer motvilligt, med Stalin. Kriget vanns 1945 och landet avsatte honom i det allmänna valet bara några veckor senare. Han återkom som premiärminister 1951 och satt till 1955, fick Nobelpriset i litteratur 1953 för sitt historiska författarskap, förblev parlamentsledamot till 1964 och fick en statsbegravning. Han skrev flitigt hela livet, delvis som försvar mot den återkommande depression han kallade sin svarta hund, och målade tillräckligt bra för att bli hedersledamot av Royal Academy.

Churchill är dominant Te och sommaren 1940 är hur den ser ut under maximal belastning. De berömda talen diskuteras vanligtvis som talekonst, vilket undervärderar dem. Vart och ett är en instruktion: så här är situationen, det här ska vi göra, det här kommer det att kosta. Han rör inte en publik för dess egen skull, han utfärdar ett beslut till ett land som desperat behöver ett, och skälet till att formuleringarna har bestått är att de var byggda för att handlas på snarare än beundras.

Den sekundära Ni är skälet till att han hade rätt på 1930-talet när det inte gjorde någon nytta alls. Alla hade samma information om den tyska upprustningen. Churchill drog en slutsats ur den flera år innan de belägg som skulle ha tvingat fram den fanns, höll fast vid slutsatsen mot sitt eget parti och stängdes ute från regeringen för det. Te med Ni bakom sig ger exakt den kombinationen: en verkställare som handlar på en prognos snarare än på den rådande konsensusen, och som därför antingen får upprättelse eller går under.

Varför var Churchill i ödemarken i ett decennium?

För att Te inte ger vika och Ni inte väntar på tillstånd. Han hade redan bytt parti en gång, redan fått skulden för Gallipoli och redan gjort sig oanvändbar för partiledningen genom att vara offentligt säker på något som den offentligt förnekade. Den tertiära Se förklarar resten av mannen: kavallerianfallen, rymningen, måleriet, aptiten på att fysiskt vara där saker hände, ända till hans upprepade försök att se landstigningen i Normandie med egna ögon. Den inferiöra Fi är den svarta hunden: en ENTJ:s känslofunktion är den minst hanterade delen av stacken, och hans depression kom utan förvarning och hanterades på det enda sätt den här stacken kan, genom att arbeta.

ENTP är det vanligaste alternativet, och argumentet är verkligt: han frambringade argument och formuleringar i en extraordinär takt och begränsades sällan av partiets ortodoxi. Men en Ne-dominant politiker utforskar möjligheter och har svårt att stänga. Churchill ägnade hela sin karriär åt att omvandla ståndpunkter till maskineri, departement, krigskabinett, allianser, fälttåg, och talen finns för att föra en organisation mot ett beslut han redan har fattat. Te först, med uppfinningsrikedomen i dess tjänst.

ESTP föreslås ibland på grund av soldatlivet, det fysiska modet och aptiten på det omedelbara. Det finns verkligen där och det sitter på tredje plats. Det som skiljer honom från en Se-dominant ledare är att hans avgörande handling var ett decennielångt argument om ett krig som ännu inte hade börjat, fört på grundval av en prognos som ingen annan ville handla på.