Stewie Griffin

Stewie Griffin är spädbarnssonen i familjen Griffin i Family Guy, skapad, ritad och röstsatt av Seth MacFarlane. Han syntes första gången den 31 januari 1999 i Death Has a Shadow, seriens premiär på Fox, och fyllde ett år i första säsongens avsnitt Chitty Chitty Death Bang, och där har serien mer eller mindre hållit kvar honom sedan dess.

Rösten är skämtets grund. MacFarlane baserade den på Rex Harrison, närmare bestämt hans rolltolkning i filmen My Fair Lady från 1964, med lite Mr Burns under. Resultatet är ett småbarn som talar avklippt överklassengelska från mitten av förra seklet medan han bygger tidsmaskiner och tankekontrollapparater i en barnkammare, och som nästan ingen omkring honom förstår.

Hur har Stewie Griffin förändrats genom åren?

Enormt. De tidiga säsongerna drivs av två besattheter: att döda sin mor, vars inblandning hela tiden förstör hans planer, och att ta över världen. Serien lät honom till slut göra båda, i sjätte säsongens dubbelavsnitt Stewie Kills Lois och Lois Kills Stewie, och avslöjade sedan alltihop som en datorsimulering. Efter det, och efter direkt-till-video-filmen Stewie Griffin: The Untold Story, rörde sig figuren bort från det mordiska geniets register mot något mer excentriskt, flamboyant och märkligt varmt. Från ungefär åttonde säsongen blir hans vänskap med Brian, familjens hund, seriens mest pålitliga relation, och de två bär hela avsnitt tillsammans. MacFarlane vann en Primetime Emmy för rösten 2000 och en Annie Award 2006. IGN har kallat Stewie seriens bästa figur, och Entertainment Weekly placerade honom på fyrtiofemte plats på sin lista över de hundra främsta figurerna under de föregående tjugo åren.

Stewie är en parodi på dominant Te, vilket är varför skämtet fungerar. Ställd inför ett problem, en mor som sätter stopp för honom, en värld som inte är hans, är hans instinkt aldrig att klaga över det eller reflektera över det. Han bygger något. Barnkammaren är full av fungerande maskiner, och planerna har faser, reservplaner och tidsgränser. Te gör en önskan till en projektplan, och Stewie gör det med en vd:s ledighet och en ettårings resurser.

Den sekundära Ni är anledningen till att planerna är storslagna snarare än praktiska. Han försöker inte få tag på ett kex. Han följer en enda, fast, långsiktig vision av en värld som har ordnats om kring honom, och varje enskild plan är ett instrument för den. Den kombinationen, ett orubbligt avlägset mål plus obevekligt praktiskt byggande mot det, är ENTJ:ns signatur, och att placera den i ett småbarn är ett mycket effektivt stycke komiskt författande.

Varför blev Stewie och Brian vänner?

För att Brian är den enda figur som känns verklig för honom, och för att den inferiöra Fi till slut måste ta vägen någonstans. Stewies känslofunktion är hans minst utvecklade, vilket är varför de tidiga säsongerna kan spela hans grymhet för skratt utan tyngd. När serien gav honom en vänskap började den inferiöra Fi komma upp till ytan på det sätt som inferiöra funktioner gör: plötsligt, oproportionerligt och utan något tillgängligt ordförråd. Hans tillgivenhet för Brian är det enda han inte kan göra till ett projekt, och de avsnitt som tar den på allvar är de enda där figuren tillåts vara verkligt sårbar. Den tertiära Se står för resten av registret: aptiten på spektakel, de teatrala entréerna, glädjen över ett väliscensatt musikalnummer.

INTJ är det vanligaste alternativet, eftersom planerna är genomarbetade och intelligensen uppenbart är poängen. Men INTJ bygger privat och föredrar att verka på avstånd. Stewie berättar hela tiden, uppträder mot kameran, håller låda för vem som än är i rummet och kräver en publik för i stort sett allt han gör. Ingenjörskonsten är verklig, men den bedrivs högt och offentligt, vilket sätter Te i ledningen.

ENTP föreslås ibland eftersom han är verbalt snabb och tycker om att argumentera. Skillnaden är avslut. En figur med dominant Ne genererar alternativ och fullbordar sällan något av dem. Stewie fullbordar: apparaten blir byggd, planen körs, målet följs till ett avslut, och seriens stående skämt är att han faktiskt lyckas långt oftare än ett tecknat spädbarn borde. Han utforskar inte möjligheter, han genomför ett program.