Thierry Henry

Thierry Daniel Henry föddes den 17 augusti 1977 i Les Ulis, ett bostadsområde söder om Paris. Hans far Antoine kom från La Désirade utanför Guadeloupe och hans mor Maryse från Martinique. Han var till en början inte entusiastisk över fotboll. Fadern satte honom i CO Les Ulis vid sju, och en Monacoscout vid namn Arnold Catalano såg honom vid tretton göra alla sex målen i en 6-0-seger och värvade honom.

Han debuterade för Monaco den 31 augusti 1994 som vänsterytter under Arsène Wenger, blev årets unga spelare i Frankrike 1996 och vann ligan 1997. En flytt till Juventus i januari 1999 för 10,5 miljoner pund gick dåligt, tre mål på sexton matcher i Serie A, spelad på fel position, och Wenger tog honom till Arsenal den augusti för omkring elva miljoner.

Vad uppnådde Henry i Arsenal?

Omskolningen är hela berättelsen. Wenger flyttade honom från kanten till centerforward, han gick åtta matcher utan att göra mål och avslutade säsongen med tjugosex. Han blev Arsenals främste målskytt genom tiderna med 228 mål och passerade Ian Wrights rekord i oktober 2005, vann Europeiska guldskon två gånger, utsågs till årets spelare av PFA två gånger och av fotbollsjournalisterna tre gånger och satte Premier League-rekord med 24 mål och 20 assist 2002/03. Han var central i The Invincibles, laget som 2003/04 gick obesegrat genom hela ligasäsongen. Han gick till Barcelona 2007 och vann trippeln 2009 tillsammans med Messi och Eto'o. För Frankrike gjorde han 123 landskamper och 51 mål, vann VM 1998 och EM 2000 och nådde finalen 2006. I november 2009 tog han bollen med handen två gånger i förspelet till det mål som slog ut Irland ur VM-kvalet, sade efteråt att den rättvisaste lösningen vore att spela om matchen, och FIFA avböjde.

Henry är dominant Si, vilket är en ovanlig läsning av en spelare som så ofta beskrivs som instinktiv, och det är vad målen faktiskt visar. Han gjorde samma mål hundratals gånger: gled in från vänster, öppnade kroppen och passade in bollen innanför bortre stolpen med högerfotens insida. Det är inte improvisation, det är ett lagrat rörelsemönster utfört med en tolerans som nästan ingen har matchat, och han byggde det medvetet. Han har nämnt Marco van Basten som en förebild för sina avslut.

Den sekundära Fe är anledningen till att relationen till Wenger och till Arsenal betyder så mycket som den gör. Henry är en spelare som definieras av dem som utvecklade honom: tränaren som såg honom i Monaco, förlorade honom och tog tillbaka honom, klubben han var kapten för och återvände till, statyn och den känslomässiga offentliga identiteten. Han spelar och talar med en medvetenhet om vad han står för hos andra människor som de flesta stora anfallare inte bär på.

Vad säger handsen mot Irland?

Det är den inferiöra Ne, på ungefär en och en halv sekund. Ställd inför en boll på väg ut under förlängningen i en kvalmatch reagerade han fysiskt och tog inte fram den framtid där alltihop finns på film och ett land är rasande i ett årtionde. Det som följer säger mycket mer: den tertiära Ti gav en ovanligt ärlig offentlig bedömning, att det rättvisa vore en omspelad match, vilket inte är svaret från en man som sköter sitt rykte, och Fe:s plåga över vad han hade gjort mot människor var tydlig och varade länge.

ISTP är det vanligaste alternativet, och för en anfallare av den tekniska kvaliteten är det en rimlig gissning. Skillnaden är upprepning mot improvisation. En anfallare med Ti och Se löser varje chans på nytt. Henry levererade samma lösning från samma position med samma teknik under ett årtionde, och hans storhet var konsekvens i utförandet snarare än variation i uppfinnandet.

ISFP föreslås ibland på grund av elegansen och det uppenbara känslodjupet. Men hans beslut är konsekvent relationella snarare än drivna av en privat måttstock, lojaliteten mot Wenger, kaptensrollen, medvetenheten om vad han var skyldig en klubb och ett land, vilket sätter Fe på den sekundära platsen.