Antigone

Antigone är titelgestalten i Sofokles tragedi, uppförd i Aten omkring 441 f.Kr., och dotter till Oidipus. Pjäsen börjar morgonen efter ett slag där hennes två bröder, Eteokles och Polyneikes, har dödat varandra på var sin sida i ett krig om Thebe. Kreon, som nu är kung, har begravt Eteokles med full heder och utfärdat ett påbud om att Polyneikes, som anföll staden, ska lämnas obegravd åt hundar och fåglar, och att den som utför riterna ska avrättas.

För en grekisk publik är detta ingen teknikalitet. Att lämna en kropp obegravd förvägrar den döde hans övergång och är ett brott mot förpliktelser som är äldre än staden och alla dess lagar. Kreons påbud ställer en ny politisk ordning mot en uråldrig religiös, och Antigone väljer den äldre utan att tyckas finna valet svårt.

Vad händer med Antigone?

Hon utför riterna, grips och förnekar det inte. Hennes syster Ismene, som vägrade hjälpa till, försöker dela skulden, och Antigone låter henne inte göra det. Kreon låter stänga in henne i en grotta för att dö. Hans son Haimon, som är förlovad med henne, grälar med honom och når ingenstans. Siaren Teiresias varnar honom för att han har fått det precis bakvänt, och när Kreon väl ger med sig och går för att släppa henne har hon tagit sitt liv. Haimon tar sitt liv inför sin far, och Kreons hustru Eurydike gör detsamma när hon får höra det. Han slutar pjäsen levande och utan någonting, vilket är poängen.

Antigone är dominant Si, vilket inte är hur hon brukar läsas och är det som argumentet i pjäsen faktiskt vilar på. Hennes auktoritet är prejudikatet: riterna är det som man alltid har varit skyldig, förpliktelsen är ärvd snarare än framresonerad, och hennes berömda replik är att dessa lagar inte är av i dag eller i går utan lever för evigt, och att ingen vet när de uppstod. Hon uppfinner ingen ny moralisk ståndpunkt. Hon vägrar låta en samlad sedvänja skrivas över av ett dekret som utfärdades förra veckan.

Den sekundära Fe är anledningen till att förpliktelsen gäller en bestämd människa. Det här är ingen avhandling om gudomlig lag. Det är en syster som begraver en bror, och hon säger det rakt ut: en make eller ett barn skulle kunna ersättas, men med båda föräldrarna döda kommer det aldrig att finnas en annan bror. Si håller sedvänjan och Fe fäster den vid någon, vilket är anledningen till att pjäsen är outhärdlig snarare än bara principfast.

Varför kompromissar inte Antigone?

För att tertiär Ti ger henne ett argument som hon finner vattentätt och inferiör Ne inte ger henne någon förmåga att föreställa sig en alternativ väg. Hon kan besegra Kreon i debatt, hennes ordväxlingar med honom är exakta, och hon kan inte tänka sig ett handlingssätt som får riterna utförda utan en direkt konfrontation. Ismene, som pjäsen igenom föreslår just den sortens alternativ, är kontrasten som Sofokles bygger in. Det är också därför slutet är oundvikligt: två gestalter med samma stelhet, var och en säker, ingen i stånd att se ett tredje alternativ förrän de döda är räknade.

INFP är det vanligaste alternativet och den gängse läsningen, med tanke på den moraliska absolutismen och viljan att dö för en privat övertygelse. Skillnaden är var övertygelsen kommer ifrån. En Fi-dominant Antigone skulle handla efter ett värde som hon själv hade kommit fram till. Den här grundar gång på gång sin ståndpunkt i det som man alltid har varit skyldig, i ärvd förpliktelse och i fädernas sedvänja, och argumenterar utifrån prejudikat snarare än utifrån samvete.

INFJ föreslås ibland på grund av känslan av att en större ordning försvaras. Men hon erbjuder ingen vision av ett annat Thebe och inget program för någon annan. Hennes angelägenhet är en kropp, en uppsättning riter och en bror, och det universella är något som senare läsare har lagt till.