Sancho Panza

Sancho Panza är Don Quijotes väpnare i Cervantes roman, utgiven i två delar 1605 och 1615. Han är en analfabet bonde från Quijotes by, kort, tjock, förtjust i sin mat och sin vinsäck, och han går med på att lämna hustru och barn och följa en galning genom Spanien mot löftet att han ska bli guvernör över en ö. Erbjudandet är absurt. Han antar det.

Komiken i paret är att Sancho inte är förvillad. Han kan se att jättarna är väderkvarnar, att arméerna är fårskockar, att den gyllene hjälmen är ett barberarfat, och han säger det, gång på gång och utförligt. Han rider på en åsna, Rucio, som han älskar, och talar nästan helt i ordspråk, ofta tre eller fyra i rad utan hänsyn till om de motsäger varandra.

Vad händer när Sancho får sin ö?

Bokens bästa skämt vänds mot läsaren. I andra delen bestämmer sig en hertig och hertiginna, som har läst första delen, för att roa sig genom att ge Sancho ett låtsat guvernörskap över en stad de kallar Barataria, i väntan på en fars. Han kommer dit, hör mål och delar ut domar av en så klipsk praktisk rättvisa att stadsborna blir imponerade och aristokraterna i tysthet förödmjukas. Sedan avgår han, med motiveringen att han var lyckligare med en bit bröd och en lök och sin frihet än med allt detta, och går därifrån utan någonting.

Sancho är dominant Se, och han är romanens ankare i den fysiska världen. Där Quijote ser en kategori ser Sancho ett föremål: det här är en väderkvarn, det här är ett får, det här är ett fat, och jag är hungrig, och ryggen värker. Cervantes använder honom som korrektiv rakt igenom, och skälet till att boken inte bara är en satir över riddarromaner är att Sanchos sätt att uppfatta framställs som lika giltigt och betydligt mer användbart.

Den sekundära Fi är skälet till att han stannar. Han är inte dum och ön var aldrig trolig. Han följer Quijote eftersom han har fäst sig vid honom, och eftersom det finns något i företaget som han värdesätter utan att kunna sätta namn på det. Mot slutet argumenterar han för det ridderliga projektet mer uppriktigt än sin herre, vilket är romanens mest gripande vändning.

Varför är Sancho en bra guvernör?

För att den tertiära Te visar sig vara fullt tillräcklig när den tillämpas på verkliga fall snarare än på teorier. Hans domar i Barataria är praktiska, grundade på belägg och snabbt avkunnade, den sortens sunda förnuft som formell utbildning ofta står i vägen för, och aristokraterna hade antagit att en bonde inte kunde ha det. Hans inferiöra Ni är skälet till att han avgår: han kan inte föreställa sig en framtid i rollen, har ingen ambition att konstruera en och inser med rätta att han var lyckligare förut. Given makt granskar han den, finner att den inte faller honom i smaken och lämnar tillbaka den, vilket nästan ingen i litteraturen gör.

ISFP föreslås ibland på grund av lojaliteten och enkelheten. Men Sancho är enormt pratsam och sällskaplig: han berättar, argumenterar, klagar och drar ordspråk oavbrutet, och romanen är till stor del ett samtal. Energin går utåt hela tiden.

ESFJ föreslås ibland på grund av värmen och bindningen till hem och familj. Skillnaden är att hans omdömen är hans egna snarare än byns. Han följer en man som hans gemenskap anser vara galen, försvarar honom och avgör i Barataria mål utifrån vad han tycker är rättvist snarare än utifrån vad som förväntas.