Rumi

Jalal al-Din Muhammad Rumi föddes 1207 i det som i dag är Afghanistan eller Tadzjikistan och dog den 17 december 1273 i Konya, i dagens Turkiet. Hans familj flydde västerut före mongolernas framryckning, och han ärvde sin fars ställning som lärare och rättslärd: en allvarlig, ortodox, välansedd lärd med en skola och en efterföljarskara, och enligt alla berättelser utan någon poesi i sig alls.

Omkring 1244 träffade han Shams från Tabriz, en vandrande dervisch, och mötet är gångjärnet i hela hans liv. Berättelserna skiljer sig vilt men är eniga om verkan: Rumi övergav sin undervisning, tillbringade månader i avskildhet med Shams och kom tillbaka förvandlad och oigenkännlig för de människor som var beroende av honom. Hans elever och familj avskydde främlingen som hade tagit honom.

Vad skrev Rumi?

Shams försvann, troligen 1248 och möjligen mördad av Rumis egna lärjungar, och förlusten gav poesin. Divan-e Shams-e Tabrizi tillskrivs Shams snarare än honom själv, vilket antingen är en handling av enorm ödmjukhet eller ett uttalande om vem dikterna tillhör. Masnavi, ungefär 25 000 verspar, är hans huvudverk och betraktas i hela den persisktalande världen som en av litteraturens höjdpunkter. Efter hans död grundade hans efterföljare mevleviorden, vars andliga praktik, en virvlande dans utförd som en form av bön, gav världen de dansande dervischerna. Han är i dag bland de mest sålda poeterna i USA, till stor del genom versioner av Coleman Barks, som inte läser persiska och arbetar utifrån tidigare översättningar. Forskare har konsekvent påpekat att de versionerna skalar bort koranhänvisningarna och den specifikt islamiska ramen och ger en Rumi som är andlig på ett sätt som passar en västerländsk läsare och som inte riktigt är den poet som fanns.

Rumi är dominant Fi, och mötet med Shams är hur den funktionen ser ut när den till slut får något den känner igen. En man med en karriär, ett hushåll, en skola och ett rykte övergav allt det för en inre visshet som han inte kunde ha rättfärdigat för någon, och försökte inte heller. Människorna omkring honom upplevde det som en katastrof och ett svek, vilket i allmänhet är hur dominant Fi ser ut utifrån när den till slut rör sig.

Den sekundära Ne är själva poesin. Masnavi går framåt genom association, en berättelse blir en liknelse blir en bild blir en utvikning som visar sig vara poängen, och dess struktur har frustrerat systematiker i åtta sekler. Han bygger inget argument om Gud. Han kretsar kring något med varje bild som kan närma sig det, och vassflöjten, solen, ruset och den älskade är alla försök att nå samma outsägliga sak.

Varför känns den västerländske Rumi annorlunda?

För att översättningarna har tagit bort ramen. Rumi var en muslimsk rättslärd vars poesi är genomdränkt av Koranen, och de populära engelska versionerna utelämnar till stor del det och behåller längtan men kastar den tradition den uttrycktes inuti. Resultatet läses som allmän andlighet, vilket är precis vad en västerländsk marknad ville ha. Det är en verklig förvrängning och det är också, besvärligt nog, skälet till att han alls läses utanför persiskan. Hans tertiära Si syns i hur djupt det traditionella materialet är inbäddat i originalverket, och hans inferiöra Te i att han inte byggde något system, ingen lära och ingen orden: mevleviorden grundades av andra människor, efter att han hade dött.

INFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på mystiken och det enorma inflytandet. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ni med Fe ger undervisning riktad till en publik. Rumis dikter är riktade till en älskad och till honom själv, de gör motstånd mot systematisering, och han grundade ingenting. Orden sattes ihop postumt av efterföljare som ordnade det han hade lämnat.

ENFP föreslås ibland på grund av det extatiska registret och den rena mängden. Men förvandlingen skedde under månader av avskildhet, poesin kom ur ensamhet och sorg, och hans svar på att förlora Shams var tillbakadragande in i diktandet snarare än utåtriktad förkunnelse.