Robinson Crusoe

Robinson Crusoe är berättaren och huvudpersonen i Daniel Defoes roman, utgiven 1719 och ofta beskriven som den första engelska romanen. Han är son till en köpman i York som vill att han ska ägna sig åt juridik, och boken börjar med att han struntar i det rådet och går till sjöss, en handling som han ägnar resten av sitt liv åt att tolka som den ursynd ur vilken allt annat följde.

Efter flera resor, en period som slav i Nordafrika och en tid som plantageägare i Brasilien lider han skeppsbrott utanför Sydamerikas kust och är den ende överlevande. Han är tjugosju. Han stannar på ön i tjugoåtta år, de första tjugofyra av dem helt ensam.

Vad gör Crusoe egentligen på ön?

Han arbetar, metodiskt, i årtionden. Han bärgar allt han kan från vraket under upprepade turer innan det bryts sönder, och inventerar det. Han bygger ett befäst läger med en palissad och en grotta bakom. Han föder upp en getflock av infångade vilda getter, sår korn och ris ur spillt utsäde och ägnar månader åt att misslyckas med att göra användbar keramik innan han lyckas. Han för dagbok tills bläcket tar slut, markerar de förflutna dagarna på en stolpe och upprättar en formell räkenskap i två kolumner över det goda och det onda i sin situation och kommer fram till att tillgångssidan är större. Sent under perioden räddar han en fånge från kannibaler, döper honom till Fredag efter veckodagen och lär honom engelska och kristendom, en relation som romanen framställer helt på Crusoes villkor och som moderna läsare tycker är betydligt mer bekymmersam än Defoe gjorde.

Crusoe är dominant Si, och romanen är i grunden en demonstration av vad funktionen gör när allt annat skalas bort. Hans svar på katastrofen är inte förtvivlan och inte uppfinningsrikedom i improvisatorisk mening. Det är den systematiska tillämpningen av samlad kunskap. Han minns hur ett staket byggs, hur säd sås, hur en kruka bränns, och återskapar engelsk hushållning på en tropisk ö under tjugoåtta år, en procedur i taget.

Den sekundära Te är genomförandet och bokföringen. Han mäter, inventerar, schemalägger och registrerar. Liggaren i två kolumner med ont och gott är den renaste illustrationen i engelsk fiktion av Te tillämpad på en känslomässig situation: ställd inför förtvivlan formaterar han den.

Varför för Crusoe en dagbok som ingen kommer att läsa?

För att Si kräver att dokumentationen finns. Markeringen av dagar på stolpen, dateringen av händelser, inventeringen av förråden, inget av det har någon praktisk funktion för en ensam man, och han gör det eftersom en odokumenterad upplevelse för den här stacken nästan är en overklig. Den tertiära Fi är den religiösa omvändelsen, som kommer under en feber och blir den privata ram genom vilken han omtolkar hela sitt liv. Den inferiöra Ne är skälet till att han alls var på ön: han kunde inte föreställa sig följder, gick till sjöss mot varje varning och ägnade tre decennier åt att förstå det som försyn snarare än som ett beslut.

ISTP föreslås ibland på grund av den praktiska improvisationen och överlevnadsförmågan. Skillnaden är metoden. En Ti-Se-överlevare löser varje problem på nytt när det uppstår. Crusoe återskapar ihågkommen engelsk praxis, staket, grödor, bröd, keramik, en kalender, och hans misslyckanden kommer av att han tillämpar en känd procedur på obekanta material tills den fungerar.

INTJ föreslås ibland på grund av det långa projektet och det systematiska sinnet. Men han frambringar ingen ny idé om något. Hans bedrift är den troget återuppbyggda värld han redan kände, på en plats som saknade den, vilket är Si snarare än Ni.