Peter Singer

Peter Albert David Singer föddes den 6 juli 1946 i Melbourne. Hans föräldrar var österrikiska judar som lämnade Wien efter Anschluss 1938. Hans farföräldrar fördes till gettot i Łódź och man hörde aldrig av dem igen, och hans morfar, psykoanalytikern David Ernst Oppenheim, mördades i Theresienstadt.

Djurens frigörelse, utgiven 1975, är boken som gjorde honom. Dess argument är att den moraliska gränsen mellan människor och andra djur är godtycklig, att det som är etiskt betydelsefullt är förmågan att lida snarare än artmedlemskap, och att gynna människor på grund av art är en fördom strukturellt lik rasism, för vilken han populariserade termen speciesism. Den blev den moderna djurrättsrörelsens grundtext.

Varför protesteras det mot Peter Singer?

För att han tillämpar samma resonemang på nyfödda barn. Hans ståndpunkt, argumenterad snarare än hävdad, är att personstatus beror på egenskaper som nyfödda ännu inte har, och att dödandet av ett nyfött barn därför inte är moraliskt likvärdigt med dödandet av en person, en slutsats som han utsträcker till argument om svårt funktionsnedsatta spädbarn som funktionsrättsorganisationer uppfattar som ett existentiellt angrepp. Föreläsningar stoppades i Tyskland mellan 1989 och 1991, och hans utnämning till Ira W. DeCamp-professor i bioetik vid Princeton 1999 väckte organiserade protester och fick Steve Forbes att dra tillbaka donationer. Hans andra stora arbetslinje är den motsatta till rykte: essän Famine, Affluence and Morality från 1972, med sin analogi om det drunknande barnet, hävdar att människor i rika länder är skyldiga att ge betydande belopp för att lindra avlägset lidande, och den är en av de intellektuella grunderna för effektiv altruism. Han grundade The Life You Can Save, lovar bort en stor del av sin inkomst och gav 2021 bort hela Berggruenpriset på en miljon dollar.

Singer är dominant Ti i sin renaste och minst bekväma form. Han tar en princip, att lidande betyder något och att godtyckliga distinktioner inte gör det, och följer den vart logiken än leder, även till platser som förfärar människor och kostar honom föreläsningssalar, tjänster och personlig säkerhet. Han stannar inte när en slutsats blir socialt outhärdlig, eftersom provet han tillämpar är om argumentet håller snarare än om det går att stå ut med.

Den sekundära Ne är skälet till att samma ramverk gav båda halvorna av hans rykte. Tillämpat på djur gav det Djurens frigörelse. Tillämpat på avstånd och förpliktelse gav det det drunknande barnet. Tillämpat på livets början gav det de ståndpunkter som gör att han möts av protester. Det är ett enda instrument riktat mot det ena området efter det andra, och konsekvensen är just det som gör honom så svår att avfärda.

Är Singers filosofi inhuman?

Den rimligaste redogörelsen är att den inferiöra Fe innebär att han aldrig har haft något större instinktivt grepp om hur hans slutsatser landar hos de människor de handlar om. En man vars far- och morföräldrar mördades under en regim som klassade vissa liv som ovärdiga har argumenterat för ståndpunkter som funktionsrättsförespråkare hör som samma klassning, och det finns inga belägg för att han förutsåg det. Den tertiära Si är det som håller honom ärlig i en annan riktning: han ger faktiskt pengarna, har varit vegetarian sedan 1971 och har ordnat sitt eget liv kring argumenten, vilket de flesta filosofer inte gör.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på inflytandet och känslan av ett sammanhängande program. Skillnaden är avslutningen. En Ni-Te-etiker bygger mot en slutsats och konstruerar institutionen som ska leverera den. Singer öppnar hela tiden på nytt: han gick 2014 från preferensutilitarism till en hedonistisk version, reviderar Praktisk etik mellan upplagorna och behandlar sina egna ståndpunkter som provisoriska.

INFP föreslås ibland på grund av den medkänsla som verket uppenbarligen vilar på. Men han når medkänslan genom argument snarare än genom övertygelse, och han följer argumentet till slutsatser som känns monstruösa. Resonemanget leder och känslan är en premiss inuti det.