Miss Marple

Jane Marple är en av Agatha Christies två stora detektiver och förekommer i tolv romaner och tjugo noveller. Hon introducerades i en novell 1927 och i romanform i Mord i prästgården 1930, och Christie byggde henne delvis på sin egen mormors väninnor, äldre kvinnor som enligt hennes berättelse alltid väntade sig det värsta av alla och nästan alltid hade rätt.

Hon bor i St Mary Mead, en engelsk by, är ogift, äldre hela tiden och stickar. Hon har ingen officiell ställning, ingen vetenskaplig metod och inget intresse av att skaffa sig något av dem. Poliser och misstänkta underskattar henne konsekvent, vilket är hennes mest pålitliga fördel.

Hur löser Miss Marple brott?

Genom analogi. Ställd inför en misstänkt minns hon någon från byn som betedde sig på ett jämförbart sätt och resonerar från det tidigare fallet till det nuvarande: den här mannen påminner henne om organisten som var så trovärdig om körens kassa, den här unga kvinnan om ett hembiträde som var så hängivet och så osanningsenligt. Det låter som anekdoter och är i själva verket en databas: årtionden av noggrant iakttaget mänskligt beteende i en liten befolkning, indexerat efter mönster snarare än efter person. Hennes uttalade hållning är att den mänskliga naturen är i stort sett densamma överallt och att en by helt enkelt låter en se den på nära håll. Polisen tycker att metoden är absurd tills den ger mördaren, vilket den gör varje gång.

Miss Marple är dominant Si i sin renaste detektivform, och byparallellen är funktionen i arbete högt. Si lagrar konkret erfarenhet i detalj och hämtar fram den genom likhet, och Christies nyskapelse var att göra det till en legitim utredningsmetod snarare än ett komiskt maner. Byn är ingen begränsning av hennes kunskap om världen. Den är hennes urval, iakttaget under ett helt liv med en uppmärksamhet som ingen annan har ägnat det.

Den sekundära Fe är det som gör iakttagelserna möjliga. Hon läser människor oavbrutet, och det äldre, harmlösa, lite petiga sättet är en verklig del av henne och också enormt användbart, eftersom människor säger saker inför henne som de inte skulle säga inför en detektiv. Fe ger den träffsäkra läsningen av vad någon känner och varför han eller hon ljuger om det.

Varför underskattar människor henne?

För att hon framstår som exakt det en äldre Si-Fe-kvinna ser ut som utifrån, huslig, skvallrig, upptagen av byns småsaker, och den tertiära Ti därunder är osynlig tills hon börjar resonera. Hennes slutledningar är logiskt täta, och hon är fullt kapabel att följa en kedja av implikationer till en slutsats som hon tycker är plågsam. Den inferiöra Ne är hennes enda svaghet, och Christie använder den: hon är lysande på att känna igen ett mönster hon har sett förut och betydligt sämre på det verkligt utan motstycke, vilket är varför de fall som besvärar henne är de som saknar motsvarighet i byn.

INTJ föreslås ibland på grund av framgångarna med slutledningarna och den osentimentala synen på mänskligheten. Skillnaden är var slutsatserna kommer ifrån. Hon bygger ingen teori om brottet och prövar den. Hon känner igen en människa, ur en enorm lagrad katalog av människor, och resonerar utifrån vad den sortens människa gjorde förra gången.

INFJ föreslås ibland på grund av den psykologiska insikten. Men hennes insikt är inte intuitiv i betydelsen att den kommer hel. Den är jämförande, empirisk och förankrad i specifika ihågkomna fall, och hon kan alltid säga exakt vem den misstänkte påminner henne om och varför.