Maya Angelou

Marguerite Annie Johnson föddes den 4 april 1928 i St Louis och dog den 28 maj 2014 i Winston-Salem, åttiosex år gammal. Den grundläggande händelsen i hennes liv är den hon skrev om i Jag vet varför burfågeln sjunger: vid sju våldtogs hon av sin mors pojkvän, vittnade mot honom, och han dödades kort därefter, troligen av hennes morbröder. Hon drog slutsatsen att hennes röst hade orsakat ett dödsfall och blev stum i nästan fem år, under vilka en lärare vid namn Bertha Flowers förde henne tillbaka genom poesin.

Det arbetsliv som följde är nästan osannolikt i sin bredd. Dansare och calypsoartist. Den första svarta kvinnliga spårvagnskonduktören i San Francisco. Medverkande i en turnerande uppsättning av Porgy and Bess. Journalist i Kairo och sedan i Accra, där hon ingick i kretsen av afroamerikaner i exil kring Ghanas självständighet.

Vad är Maya Angelou mest känd för?

Jag vet varför burfågeln sjunger, utgiven 1969, som gjorde en självbiografi om en svart flickas barndom i den segregerade Södern till en litterär händelse och som oavbrutet har både undervisats och förbjudits sedan dess. Hon skrev ytterligare sex självbiografiska band, flera diktsamlingar och filmmanus. Hon arbetade med Martin Luther King Jr som samordnare i norr för Southern Christian Leadership Conference och kände Malcolm X väl. Båda mördades, King på hennes födelsedag, och hon firade den inte på åratal efteråt. Den 20 januari 1993 läste hon On the Pulse of Morning vid Bill Clintons installation, den första poet som läste vid en sådan sedan Robert Frost 1961. Hon fick Presidential Medal of Freedom 2011.

Angelou är dominant Fe, och de fem tysta åren är den märkligaste tänkbara illustrationen av det. En sjuåring drar slutsatsen att själva talet är farligt på grund av vad hennes ord gjorde med en annan människa: det är ett barn vars hela moraliska universum är relationellt, som räknar ut följden av sin egen verkan på andra och tar till den mest extrema försiktighetsåtgärd som finns. Återhämtningen kom genom att någon läste för henne, och den karriär som följde var femtio år av att använda rösten med avsikt.

Den sekundära Ni är anledningen till att självbiografierna är litteratur snarare än memoarer. Varje band är organiserat kring en styrande förnimmelse av vad ett liv avslöjar, om ras, om att vara kvinna, om det särskilda maskineriet i att förminskas, och händelserna är valda och formade för att bära den. Hon var uttrycklig med att hon betraktade böckerna som en form av litteratur snarare än som ett protokoll.

Varför skrev hon om våldtäkten?

För att Fe förstår vad ett avslöjande gör för andra människor, och hon sade det rakt ut. Hennes hållning var att en människa som överlever något och beskriver det exakt ger tillåtelse åt alla som fortfarande tiger om samma sak, och hon skrev passagen med full vetskap om vad den skulle kosta henne i privatliv. Den tertiära Se är framträdandet, dansen, sången, den enastående uppläsningsrösten, det fysiska greppet om en scen i vilken ålder som helst, och den inferiöra Ti är det som kritiker ibland tog upp: hennes poesi är riktad till en publik snarare än till en boksida och gör sig bättre uppläst än analyserad.

ENFP är det vanligaste alternativet, med tanke på bredden i arbetslivet och den uppenbara energin. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger någon som skapar åt många håll utifrån en privat övertygelse. Angelous verk är konsekvent riktat till någon, till en läsare, till en nation vid en installation, till en flicka som inte har berättat för någon, och format efter vad det kommer att göra med den som tar emot det.

INFJ föreslås ibland på grund av djupet och känslan av en styrande vision. Men hon var obevekligt utåtriktad: uppträdde, organiserade, undervisade, talade, drev kampanjer. Visionen sitter på andra plats och driver ett liv som levdes inför människor.