Martin Luther

Martin Luther föddes den 10 november 1483 i Eisleben och dog där den 18 februari 1546. Han studerade juridik när ett skräckinjagande åskväder 1505 fick honom att lova att bli munk, och han gick in i ett augustinerkloster mot sin fars rasande motstånd. Han prästvigdes, disputerade och blev professor i bibelstudier vid det nya universitetet i Wittenberg.

Hans teologiska kris var personlig innan den blev offentlig. Han plågades av frågan hur en människa någonsin kunde vara rättfärdig nog för Gud, och kom, när han läste Paulus, fram till slutsatsen att rättfärdigheten ges snarare än förtjänas: rättfärdiggörelse genom tro. Allt som följde utgår från det.

Vad gjorde Luther egentligen?

Den 31 oktober 1517 skickade han sina nittiofem teser mot avlatsförsäljningen till sin ärkebiskop och satte enligt traditionen upp dem på dörren till slottskyrkan i Wittenberg. Tryckpressen gjorde resten: de spreds över Tyskland inom några veckor och över Europa inom några månader, vilket inte var vad en akademisk disputation skulle göra. Kallad inför riksdagen i Worms i april 1521 och beordrad att återkalla vägrade han. Den berömda formuleringen om att inte kunna göra annat är troligen en senare utsmyckning, men vägran är det inte. Bannlyst och fredlös gömdes han av sin furste på slottet Wartburg, där han översatte Nya testamentet till tyska på ungefär elva veckor och gav en text som formade den moderna tyskan ungefär som King James-bibeln formade engelskan. Han gifte sig 1525 med Katharina von Bora, en före detta nunna, och deras hushåll blev förebilden för det protestantiska prästerskapets familjeliv. 1543 gav han ut Om judarna och deras lögner, som uppmanar till att bränna synagogor och fördriva judar från tyska länder, och som trycktes om av nazisterna fyra sekler senare. Den är hans, och den hör hemma i varje skildring av honom.

Luther är dominant Ni, och det som avslöjar det är att hela reformationen utgår från en enda perception som kom hel. Han samlade inte invändningar mot kyrkans praxis och nådde en ståndpunkt. Han hade en enda organiserande insikt om nåden, och varje senare argument, avlaten, den påvliga auktoriteten, sakramenten, det allmänna prästadömet, är den insikten tillämpad utåt. Han sa efteråt att han inte hade gett sig ut för att bryta sönder något, och historien ger honom stöd: han hade hittat något sant och kunde inte sluta säga det.

Den sekundära Fe är skälet till att det blev en massrörelse snarare än en akademisk tvist. Han skrev på tyska, för vanliga människor, i ett enkelt, kraftfullt idiom som ingen hade använt för teologi, och bibelöversättningen är det yttersta uttrycket för det: övertygelsen att det här materialet tillhör plogpojken snarare än skrivarna. Han skrev också psalmer som församlingar kunde sjunga, vilket är Fe som ger en hel befolkning något att göra med idén.

Hur passar antisemitismen in?

Obekvämt, och inte som en avvikelse. Fe binder sig vid en gemenskap och definierar den, och under sina sista år hårdnade Luthers definition till något mordiskt mot dem som stod utanför den. Han hade tidigare skrivit mer välvilligt om judar, i förväntan att en reformerad kyrka skulle omvända dem. När det inte hände konstruerade den tertiära Ti ett utstuderat rättfärdigande och skrivandet vände sig mot fördrivning och bränning. Den inferiöra Se är resten av biografin: de extraordinära kroppsliga besvären, vredesutbrotten, grovheten som chockade till och med hans allierade, och en kropp han behandlade som en fiende under större delen av sitt liv.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på den systematiska teologin och viljan att trotsa en institution ensam. Skillnaden är publiken. En Ni-Te-reformator bygger en struktur. Luther skrev katekeser, psalmer och en bibel på folkspråket riktade till vanliga människor, och hans centrala nyskapelse är att alla ska ha direkt tillgång snarare än att institutionen ska göras om.

ENFJ föreslås ibland på grund av det enorma offentliga genomslaget. Men den grundläggande övertygelsen nåddes ensam genom år av privat vånda, och han var till sin läggning en lärd man som fick den offentliga rollen påtvingad sig av en tryckpress han inte hade räknat med.