Margaret Mead

Margaret Mead föddes den 16 december 1901 och dog den 15 november 1978. Hon tog sin kandidatexamen vid Barnard 1923 och studerade sedan för Franz Boas och Ruth Benedict vid Columbia, med en magisterexamen 1924 och en doktorsexamen 1929. Boas projekt var att visa att mänskligt beteende formas av kultur snarare än att vara fastlagt av ras eller biologi, och Meads fältarbete var riktat rakt mot det.

Hon reste till Amerikanska Samoa 1925 och stannade in på 1926, arbetade med tonårsflickor och gav ut Coming of Age in Samoa 1928. Dess argument var att den känslomässiga kris som västerländska samhällen behandlade som ett oundvikligt inslag i tonåren inte var universell, och att krisen, om ett samhälle kunde ordna övergången annorlunda, var en kulturell produkt snarare än en biologisk.

Vad var Freemankontroversen?

1983, fem år efter hennes död, gav antropologen Derek Freeman ut en bok där han hävdade att hennes samoanska sagesmän hade vilselett henne, att hon hade kommit dit med Boas slutsats redan i handen och att den bild hon tecknade i stort var fel. Han följde upp med ett andra band 1998. Striden skadade hennes rykte svårt och har aldrig helt avgjorts: senare forskare har funnit delar av Freemans sak överdrivna och delar av Meads fältarbete genuint tunna, och den ärliga sammanfattningen är att en ung forskare på en kort första fältresa gav ut en bok vars argument sprang ifrån beläggen. Hon gick vidare till betydligt mer gediget arbete: tre samhällen på Nya Guinea för Sex and Temperament 1935, och fältarbetet på Bali med Gregory Bateson 1936 till 1938, som gav ett enormt fotografiskt arkiv och i praktiken grundade den visuella antropologin. Hon var intendent för etnologi vid American Museum of Natural History från 1946 till 1969 och ordförande för AAAS 1975.

Mead är dominant Fe, och det är därför hon reste till Samoa i stället för att gå till ett bibliotek. Hennes instrument var relationen: hon bodde bland de människor hon studerade, lärde sig tala med tonårsflickor om sådant som tonårsflickor inte brukar diskutera med besökande forskare och byggde det förtroende som gav hennes material. Det är också källan till den starkaste kritiken mot henne, att en fältarbetare med dominant Fe får höra det som sagesmännen tror att hon vill höra, och att det är exakt vad Freeman hävdade hade hänt.

Den sekundära Ni är själva argumentet. Coming of Age in Samoa är ingen beskrivning av samoanskt liv för dess egen skull. Den är ett enda påstående om människans natur, med fältarbetet insatt som belägg för det. Hon såg vilken slutsats materialet kunde bära och organiserade boken kring den, vilket är varför den nådde hundratusentals läsare som inte hade något intresse för Polynesien.

Varför blev Mead så berömd?

För att hon skrev för människor snarare än för disciplinen, medvetet, i femtio år. Hon publicerade sig i tidskrifter, vittnade inför kongressen, framträdde i tv och behandlade allmänhetens förståelse som en del av jobbet i en tid då hennes kollegor såg det som en distraktion. Den tertiära Se är den dokumentära instinkten, fotografierna och filmerna från Bali, tiotusentals bilder, en genuint ny metod, och den inferiöra Ti är den sårbarhet som kontroversen blottade: den analytiska stränghet som skulle ha skyddat Samoaargumentet mot Freemans angrepp är den funktion som den här funktionsordningen ger sist.

ENFP är det vanligaste alternativet, med tanke på bredden och entusiasmen. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger någon som tar fram möjligheter förankrade i en privat övertygelse. Meads verk återvänder i fem årtionden till en enda tes om kultur och människans natur och är konsekvent riktat mot vad en allmänhet behöver förstå. Fe först, med en fast vision bakom.

INFJ föreslås ibland på grund av styrkan i det underliggande argumentet. Men hon var obevekligt utåtriktad, fältarbete, museer, föreläsningsturnéer, tidskrifter, vittnesmål i kongressen, och hämtade energi ur en publik snarare än ur materialet. Mycket lite i hennes arbetsliv var ensamt.