Ludwig Wittgenstein

Ludwig Josef Johann Wittgenstein föddes den 26 april 1889 i Wien och dog i Cambridge den 29 april 1951. Hans far Karl var en industrimagnat med faktisk kontroll över den österrikiska stålkartellen, och familjens förmögenhet var den näst största i kejsardömet efter Rothschilds. Familjen var också katastrofalt olycklig: tre av hans fyra bröder tog sina liv. Hans försvann från en båt i Chesapeake Bay 1902, Rudi tog cyanid 1904, och Kurt sköt sig 1918 när soldaterna under hans befäl deserterade.

Han läste maskinteknik i Berlin och flygteknik i Manchester, blev besatt av logikens grunder och kom den 18 oktober 1911 oanmäld till Bertrand Russells rum på Trinity College. Russell förstod nästan genast vad han var.

Vad hävdade Wittgenstein egentligen?

Två gånger, och oförenligt. Han tjänstgjorde som löjtnant i den österrikisk-ungerska armén genom första världskriget och arbetade på Tractatus logico-philosophicus under och efter det. Den gavs ut 1921, med en engelsk utgåva 1922. Dess tes är att språkets struktur speglar världens struktur, att filosofiska problem uppstår ur missförstånd av den strukturen och att problemen upplöses när man väl ser detta, och boken drar därför slutsatsen att filosofin är över. Han handlade efter det: han gav bort resten av sin förmögenhet till sina syskon med motiveringen att rikedom stod i vägen för ett ärligt liv, och var bylärare på den österrikiska landsbygden 1920 till 1926, för att sedan arbeta som trädgårdsmästare vid ett kloster och med ritningarna till sin systers hus. Russell, Keynes och Frank Ramsey lockade honom tillbaka till Cambridge omkring 1929, där han undervisade till 1947 och arbetade fram den ståndpunkt som gavs ut postumt 1953 som Filosofiska undersökningar, som förkastar det mesta av Tractatus och i stället hävdar att mening är användning inom ett språkspel. Hans sista nedtecknade ord var att man skulle hälsa de andra att han hade haft ett underbart liv.

Wittgenstein är dominant Ni i dess mest extrema form, och belägget är att han gjorde det två gånger. Tractatus är ingen ansamling av argument. Den är en enda vision av hur språk och värld hänger ihop, framlagd i numrerade satser med nästan ingen stödjande diskussion, som om läsaren helt enkelt borde se det. Sedan, ungefär ett årtionde senare, såg han något annat, lika helt, lika säkert och rakt oförenligt med det första, och började montera ned sitt eget monument med samma övertygelse som han hade byggt det med.

Den sekundära Te är anledningen till att visionen alltid blev en handling. Han drog inte slutsatsen att rikedom var ett hinder för att sedan känna sig kluven inför sin förmögenhet. Han skrev bort den. Han drog inte slutsatsen att filosofin var avslutad för att sedan fortsätta undervisa i den. Han åkte till en by och lärde nioåringar att stava. Te genomför, och i hans fall var genomförandena totala och ofta katastrofala för alla omkring honom.

Varför gav han bort sina pengar?

För att tertiär Fi hos en INTJ ger moraliska ståndpunkter som är privata, absoluta och icke förhandlingsbara, och hans var att ett ärligt liv inte kunde levas på ärvda pengar. Det hänger ihop med allt annat hos honom: att han arbetade som sjukhusbiträde under andra världskriget hellre än att förbli professor, att han insisterade på att hans studenter skulle lämna filosofin för praktiskt arbete, att han avstod från varje bekvämlighet som stod till buds. Den inferiöra Se är hela den svåra texturen hos mannen: han hade nästan ingen förmåga till vanligt fysiskt liv, och skildringarna av honom som lärare, kollega och vän beskriver någon för vilken det var en ständig påfrestning att vara i ett rum med andra människor.

INTP är det vanligaste alternativet och det som de flesta filosofer utgår från, eftersom ämnet är logik och metoden ser analytisk ut. Skillnaden är hur idéerna kommer och vad som händer sedan. En INTP bygger ett ramverk stegvis och fortsätter pröva det. Wittgensteins ståndpunkter kom färdiga, hävdades snarare än argumenterades fram och omsattes genast i ett sätt att leva: förmögenheten, byskolan, sjukhusarbetet. Ingen lägger om hela sitt liv kring ett Ti-ramverk på det sätt som han gjorde kring vart och ett av sina.

INFJ föreslås ibland på grund av den moraliska intensiteten och det etiska allvaret. Men övertygelsen är inte riktad mot människor. Den är ett krav som han ställer på sig själv och sedan tvingar på sina studenter. Genomförandet är opersonligt och ofta brutalt, vilket är Te snarare än Fe.