Otto von Bismarck

Otto von Bismarck föddes den 1 april 1815 i Schönhausen och dog den 30 juli 1898 i Friedrichsruh, åttiotre år gammal. Kung Vilhelm utnämnde honom till Preussens ministerpresident och utrikesminister den 23 september 1862, i ett läge då kronan och det liberala parlamentet hade kört fast om militärbudgeten, och den 30 september höll han det tal som har följt honom sedan dess: att tidens stora frågor skulle lösas genom järn och blod snarare än genom tal och majoritetsbeslut.

Krigen kom i tur och ordning och vart och ett var kort. Danmark 1864 om Slesvig och Holstein. Österrike 1866, avgjort på sju veckor vid Königgrätz, vilket avlägsnade den enda rivalen om ledarskapet över de tyska staterna. Frankrike 1870, provocerat till att förklara krig den 19 juli och krossat inom sex veckor vid Sedan och Metz.

Vad byggde Bismarck efter 1871?

En ordning utformad för att försvaras snarare än utvidgas. Vilhelm I utropades till tysk kejsare i Versailles den 18 januari 1871 och Bismarck blev rikskansler, och från den punkten gick hela hans utrikespolitik ut på att förhindra den koalition som till slut skulle förgöra Tyskland: tvåmaktsförbundet med Österrike-Ungern 1879, trippelalliansen 1882 och ett nät av överenskommelser som skulle hålla Frankrike isolerat och Ryssland oprovocerat. Inrikes förde han kulturkampen mot den katolska kyrkan genom 1870-talet, och på 1880-talet gjorde han det som förvånar folk mest: han skapade den första moderna välfärdsstaten, med sjukförsäkring 1883, olycksfallsförsäkring 1884 och ålders- och invaliditetsförsäkring 1889, uttryckligen för att dra arbetarklassens stöd bort från socialisterna. Vilhelm II avskedade honom den 18 mars 1890 efter tjugoåtta år.

Bismarck är dominant Ni, och det som avslöjar det är att han slutade. Nästan varje erövrare i Europas historia fortsatte. Han utkämpade tre krig för att nå ett bestämt läge som han redan hade bestämt sig för, och ägnade sedan tjugo år åt att försvara det. Freden med Österrike 1866 är det tydligaste fallet: han hade just vunnit en total seger och insisterade på milda villkor mot kungens och generalstabens vilja, eftersom det Österrike han behövde 1875 var en framtida partner snarare än en förödmjukad fiende.

Den sekundära Te är maskineriet: ett kejsardöme med en författning, ett allianssystem, en tullordning, en socialförsäkringsapparat. Allt han trodde på blev en institution, och flera av de institutionerna överlevde inte bara honom utan också den stat han byggde dem åt. Den tyska välfärdsmodellen är hans, och den skapades av en konservativ junker i syfte att undergräva vänstern.

Varför föll systemet samman efter honom?

För att det var en konstruktion som fanns i ett enda huvud. Alliansstrukturen hängde på ständig justering av någon som förstod vad varje del var till för, och Vilhelm II avskedade konstruktören och lät återförsäkringsfördraget med Ryssland löpa ut nästan genast, vilket är hur Ryssland hamnade i allians med Frankrike, exakt det utfall som hela systemet fanns till för att förhindra. Bismarcks tertiära Fi syns i den enorma personliga bitterheten under hans tid som avsatt och i memoarerna han skrev för att göra upp räkningar, och hans inferiöra Se i den ökända hypokondrin, frosseriet och vredesutbrotten som hans samtida noterade i detalj.

ENTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på omfattningen av det han byggde. Men han var ingen offentlig ledare. Han arbetade genom kungen, genom depescher, genom privat manipulation av en press som han subventionerade, och han var känd för att vara svag i parlamentet som personlig närvaro. Konstruktionen kom först, privat, och maskineriet sattes ihop för att tjäna den.

ESTJ föreslås ibland på grund av konservatismen och den administrativa kompetensen. Skillnaden är att inget han gjorde byggde på prejudikat. Att ena Tyskland under Preussen, införa allmän rösträtt för män för att kringgå liberalerna och uppfinna socialförsäkringen för att besegra socialismen var alla drag utan föregångare, motiverade helt av vart han bedömde att de skulle leda.