Humbert Humbert, berättaren i Lolita

Humbert Humbert är den pseudonyme berättaren i Vladimir Nabokovs Lolita, som refuserades av amerikanska förlag och gavs ut av Olympia Press i Paris i september 1955 innan Putnam gav ut den i USA i augusti 1958, där den sålde i hundratusen exemplar på tre veckor. Han är professor i fransk litteratur, och boken framställs som hans fängelsememoarer, inramade av ett förord från en fiktiv redaktör, John Ray Jr, som i början berättar för oss att författaren är död.

Det han gör är inte tvetydigt. Han blir besatt av Dolores Haze, tolv år gammal, hyr ett rum av hennes mor Charlotte för att vara nära henne och gifter sig med Charlotte för att säkra tillgången. Charlotte hittar hans dagbok och dödas av en bil. Han hämtar Dolores från sommarlägret med en lögn om att hennes mor ligger på sjukhus och håller henne sedan i flera år, flyttar henne ständigt runt i landet, mutar henne till sexuell underkastelse och kontrollerar varje del av hennes liv.

Varför är Lolita skriven som den är?

För att prosan är argumentet, och Nabokov byggde den som ett prov läsaren kan misslyckas med. Kritikerna är nästan eniga om att Humbert är en opålitlig berättare. Wayne Booths redogörelse för boken kretsar kring hur långt hans etiska ståndpunkt ligger från författarens. Nabokov var uttrycklig med att Humbert är en fåfäng och grym usling som lyckas framstå som rörande, och att känslan av omoral i boken är Humberts snarare än hans egen: Humbert bryr sig, sa han, och det gör inte jag. Clare Quilty, en dramatiker, tar till slut Dolores ifrån honom. Humbert hittar henne flera år senare, sjutton år, gift, gravid och fattig, skjuter Quilty, grips och dör i fängelset. Hon dör i barnsäng. Romanen ger henne nästan ingen röst alls, vilket är poängen om vem det är som berättar.

Humbert är dominant Ni vänd till sämsta tänkbara användning. Ni ger en enda organiserande idé och läser sedan allt efterföljande material genom den, och hans idé, nymfetten, teorin om en kategori flickor som är delaktiga i att bli rov, är en utstuderad fiktion konstruerad för att förvandla en aptit till ett öde. Han upptäcker den inte. Han bygger den och upplever sedan allt som följer som bekräftelse. Det är det som gör honom skrämmande snarare än bara motbjudande.

Den sekundära Te är maskineriet bakom övergreppen, och Nabokov är precis om det. Humbert planerar. Han väljer bostaden, gifter sig med modern, förbereder lögnen om sjukhuset, väljer motell och rutter för att hindra Dolores från att knyta band och styr hennes skolgång och vänskaper för att hålla henne isolerad. Det här är inte ett tvång som överväldigar en man. Det är en uthållig operation utförd av någon kompetent.

Varför är Humberts berättande så övertygande?

För att den tertiära Fi ger verklig känsla och inget fungerande samvete, och kombinationen är det som ger prosans berömda skönhet. Han sörjer verkligen, älskar verkligen i någon förvriden mening, och uppriktigheten i det är det som låter läsaren glida förbi det som beskrivs. Den läsare som blir rörd har manövrerats, vilket är den effekt Nabokov konstruerade. Den inferiöra Se är det enda ställe där hans konstruktion brister: han kan inte se Dolores, fysiskt, som en människa i ett rum som har sin egen upplevelse, och de få ögonblick där hennes verklighet bryter igenom hans berättelse, gråten varje natt, de platta, utmattade kommentarer han återger utan att förstå, är det enda pålitliga berättandet i boken.

INFP föreslås ibland eftersom berättandet är så mättat av känsla. Men Fi i den dominanta positionen skulle ge en man som mäter sig mot ett värde, och Humberts värden konstrueras i efterhand för att ge tillstånd till det han redan har bestämt sig för att göra. Känslan är verklig och den sitter på tredje plats, under en idé han byggde och en apparat han hanterar.

INTP föreslås ibland på grund av lärdomen och de utstuderade resonemangen. Skillnaden är att han inte utforskar. Han kom fram till sitt ramverk tidigt, försvarar det mot alla belägg och ägnar boken åt att genomföra det snarare än att pröva det. Lärdomen är dekoration på en slutsats som aldrig var öppen för revidering.