Michelangelo

Michelangelo di Lodovico Buonarroti Simoni föddes den 6 mars 1475 i Caprese i Toscana och dog i Rom den 18 februari 1564, åttioåtta år gammal. Han gick kort i lära hos Ghirlandaio och sedan i familjen Medicis hushåll i Florens, där han fick tillgång till en samling antik skulptur som formade allt därefter.

Pietà, huggen mellan 1498 och 1499 när han var i början av tjugoårsåldern, är det enda verk han någonsin signerade. Historien säger att han hörde besökare tillskriva den en rival och återvände om natten för att hugga in sitt namn över bandet på Jungfruns bröst. David följde mellan 1501 och 1504, och dess ursprung har betydelse: blocket hade brutits årtionden tidigare, bearbetats och övergetts av minst två skulptörer och lämnats ute på en katedralgård som oanvändbart. Han såg på ett förstört marmorstycke och såg gestalten som fanns i det.

Ville Michelangelo måla Sixtinska kapellet?

Nej, och han sa det oavbrutet i fyra år. Han såg sig själv som skulptör, det ord han använde om sitt eget yrke, och betraktade takbeställningen 1508 som en distraktion som Julius II tvingade på honom, möjligen på initiativ av rivaler som väntade sig att han skulle misslyckas. Han målade det stående, med nacken sträckt uppåt på byggnadsställningar han själv hade konstruerat, och det bevarade klagomålet på vers om hans skägg som pekar mot himlen och hans pensel som droppar i ansiktet är hans eget. Han återvände årtionden senare för Yttersta domen på altarväggen mellan 1536 och 1541. Från 1546, sjuttioett år gammal, ledde han bygget av Peterskyrkan och ritade dess kupol, och han vägrade ta betalt för arbetet, eftersom han behandlade det som en förpliktelse mot Gud snarare än ett uppdrag.

Michelangelo är dominant Ni, och hans egen beskrivning av skulptur är en beskrivning av funktionen. Han sa att gestalten redan fanns inuti blocket och att hans uppgift var att avlägsna det som var överflödigt, vilket inte så mycket är ett mystiskt påstående som en träffsäker rapport om hur perceptionen kom. David är beviset: begränsningen var ett skadat block med en specifik befintlig form, och där två skulptörer såg förstörd sten såg han den enda gestalt som fortfarande gick att få ut ur den.

Den sekundära Te är den häpnadsväckande mängden färdiga verk. Ni ger idén och Te bygger den, och i hans fall innebar det stenbrottsexpeditioner, kontrakt, verkstäder, byggnadsställningar konstruerade från grunden och ledningen av kristenhetens största byggprojekt i sjuttioårsåldern. Han var ingen drömmare som ibland gjorde föremål. Han var en verkställare som levererade i arkitektonisk skala i sextio år.

Varför var Michelangelo så besvärlig?

För att den tertiära Fi är absolut och oförklarad, och hans var fäst vid verket snarare än vid någon människa. Han bråkade med påvar, övergav beställningar, låg i fejd med Bramante och Rafael och signerade Pietà av vad som tycks ha varit ren vrede över en felaktig tillskrivning. Den inferiöra Se är den andra halvan av historien: han arbetade till fysisk ruin, åt dåligt, sov i kläderna och stövlarna och behandlade enligt egna och andras vittnesmål sin kropp som ett hinder snarare än som något som krävde underhåll.

ISTP föreslås ibland på grund av det fysiska hantverket och den ensamma arbetsmetoden. Skillnaden är att han inte svarade på materialet. Han kom med gestalten redan bestämd och avlägsnade allt som inte var den, och hans frustration över marmorn var frustration över ett hinder snarare än en dialog med det.

INFP föreslås ibland på grund av poesin, nyplatonismen och känslans intensitet. Men hans produktion är systematisk och enorm, och hans arbetsliv var organiserat kring att leverera monumentala beställningar enligt kontrakt. Värderingarna är privata och de sitter på tredje plats, bakom en idé och maskineriet för att förverkliga den.