Kevin Garvey

Kevin Garvey är huvudpersonen i The Leftovers, skapad av Damon Lindelof och Tom Perrotta och sänd på HBO 2014 till 2017, spelad av Justin Theroux. Premissen är det plötsliga försvinnandet: på en enda dag försvann två procent av världens befolkning utan förklaring, och serien börjar tre år senare, helt ointresserad av att förklara det. Kevin är polischef i Mapleton i delstaten New York, och hans jobb är att hålla ihop en stad där ingenting håller ihop.

Hans familj har fallit isär åt olika håll. Hans fru Laurie lämnar honom för att gå med i Guilty Remnant, en sekt vars medlemmar klär sig i vitt, kedjeröker och vägrar tala. Hans son Tommy ansluter sig till en man som kallas Holy Wayne och påstår sig ta upp människors smärta. Hans dotter Jill är hemma, rasande. Hans far, Kevin Garvey Sr, var polischef före honom och är nu intagen, och han hör röster som han insisterar på är verkliga.

Vad händer med Kevin Garvey?

Han börjar gå i sömnen och göra saker han inte minns. Han hemsöks, ihållande och specifikt, av Patti Levin, en ledare i Guilty Remnant som är död och som inte slutar prata med honom. De senare säsongerna tar tvetydigheten och tar bort den: Kevin dör, gång på gång, och kommer tillbaka, genom ett utstuderat efterliv som serien vägrar bekräfta eller förneka som verkligt. Frågan som löper därunder, om han är en man som går igenom ett sammanbrott exakt som sin fars eller något verkligt annat, löses aldrig, och serien är bättre för det. Hans förhållande till Nora Durst, som förlorade sin man och båda sina barn i försvinnandet, är det känslomässiga centrumet i det hela.

Kevin är dominant Fi, och det är skälet till att serien fungerar som drama snarare än som pussel. Han förklarar nästan aldrig sig själv. Det han känner är enormt, helt inre och till stor del otillgängligt även för honom, och det kommer ut som beteende i stället för tal: löpningen, sömngången, det plötsliga våldet, oförmågan att säga det som skulle laga ett samtal. Fi hos en man utan ordförråd för den är ett av de mest träffsäkra porträtt av den här stacken under press som tv har gett.

Den sekundära Se är den andra halvan. Kevin är fysiskt närvarande på ett sätt som resten av ensemblen inte är: han springer, han slåss, han handlar på impuls, och hans instinkt i varje kris är att röra sig. Serien sätter honom gång på gång i situationer som bara kan lösas genom att prata och ser honom försöka lösa dem med kroppen.

Håller Kevin Garvey på att bli galen eller är det verkligt?

Serien avböjer att säga det, och funktionsstacken förklarar varför frågan är den rätta att lämna öppen. Tertiär Ni hos en ISFP kommer sent, objuden och utan något ramverk för att värdera den: visioner, övertygelser och mönster som känns sanna inifrån och inte går att kontrollera utifrån, vilket är precis den position Kevin befinner sig i. Hans far upplevde samma sak och lades in för det. Den inferiöra Te är skälet till att han inte kan hantera något av det: han har ingen förmåga att organisera sitt liv kring det som händer honom, och varje försök att påtvinga struktur, jobbet, familjen, äktenskapet, faller samman under en man som bara kan handla utifrån vad han känner i stunden.

ISTJ föreslås ibland eftersom han är en polischef som håller ihop en stad, och ytan läses som plikt. Men han är spektakulärt dålig på procedur. Han döljer bevis, handlar på impuls, överger jobbet gång på gång, och hans beslut drivs konsekvent av privat känsla snarare än av vad rollen kräver. Uniformen är en kostym som gestalten inte faktiskt kan bebo.

ISTP kommer upp på grund av fysikaliteten och fåordigheten. Skillnaden är vad som driver handlingen. Ti-Se ger en man som läser situationen och hittar den effektiva lösningen. Kevins handlingar är känslomässiga urladdningar som ofta gör saker värre, och han vet det medan han gör dem.