Janis Joplin

Janis Lyn Joplin föddes den 19 januari 1943 i Port Arthur i Texas, i en medelklassfamilj: hennes far arbetade som ingenjör på Texaco, hennes mor som registrator på ett handelscollege. Hennes tonår där var eländiga på ett sätt som hon aldrig slutade prata om. Hon gick upp i vikt, hade akne som var svår nog att lämna bestående ärr och behandlades med en grymhet som hon sammanfattade med att skolkamraterna skrattade ut henne ur klassrummet, ur staden och ur delstaten. Det hon hittade i stället var bluesskivor i vännernas samlingar, Bessie Smith, Lead Belly, och en röst som inte hade något att göra i en tonåring i Port Arthur.

Hon gick med i Big Brother and the Holding Company i San Francisco den 4 juni 1966, rekryterad av arrangören Chet Helms. Deras framträdande på Monterey Pop Festival i juni 1967 gjorde henne berömd nästan över en natt, med stor hjälp av dokumentärfilmen som följde. Cheap Thrills gick upp på första plats på Billboard 200 år 1968 med Piece of My Heart och Summertime.

Hur dog Janis Joplin?

Hon lämnade Big Brother i december 1968 och bildade Kozmic Blues Band, vars album nådde femte plats. Hon spelade på Woodstock i augusti 1969, gick på vid tvåtiden på natten och var så missnöjd med framträdandet, hon hade ägnat den långa väntan åt att dricka och ta heroin, att hon krävde att hennes sång skulle hållas utanför den ursprungliga dokumentären. I början av 1969 ska hennes heroinvanor ha kostat omkring tvåhundra dollar om dagen, och hennes drickande, mest Southern Comfort, var tungt och offentligt. Den 4 oktober 1970 hittade hennes turnéledare henne död på Landmark Motor Hotel i Hollywood. Hon var tjugosju, och rättsläkaren angav en heroinöverdos. Pearl gavs ut postumt 1971, gick upp på första plats och gav hennes enda listetta som singel, Me and Bobby McGee. 1995 valdes hon in i Rock and Roll Hall of Fame.

Joplin är dominant Ne i en kropp som inte kunde sluta röra sig. Hennes sång är det tydligaste beviset: hon levererar inte en melodi, hon genererar runt den, tar en rad någon annanstans varje gång hon kommer till den, och de bevarade inspelningarna av samma sång kvällar i följd stämmer knappt överens. Det är den improviserande funktionen i realtid, och det är därför hon var nästan omöjlig att spela in ordentligt och oöverträffad på scen.

Den sekundära Fi är anledningen till att det landar som smärta snarare än som teknik. Allt hon sjöng gick genom en personlig måttstock för känslomässig sanning så sträng att hon hellre lät ful än falsk. Bluesskivorna hon hittade som tonåring gav henne en form för något hon redan hade, och skälet till att imitationerna aldrig fungerar är att de kopierar råheten utan det därunder som krävde den.

Varför var Janis Joplin så olycklig?

För att Fi på andra plats håller såret intakt och Ne fortsätter att hitta nya belägg för det. Port Arthur är det faktum hon aldrig kom förbi. Hon återvände till sin klassåterträff 1970, på höjden av sin berömmelse, i grunden för att visa dem, och det hjälpte inte. Den tertiära Te syns i hur professionellt hon faktiskt arbetade, hon lämnade Big Brother för att de inte var bra nog, satte ihop bättre band två gånger och var krävande i studion, och den inferiöra Si är den dödliga. Kroppsliga följder, ansamling, den långsamma aritmetiken i tvåhundra dollar om dagen: det är den funktion som den här uppsättningen hanterar sämst, och det är den som dödade henne tre dagar efter att hon spelade in en sång om ingenting annat än den materiella världen.

INFP är det vanliga alternativet, med tanke på råheten och den uppenbara inåtvändheten. Men Joplin var överväldigande utåtriktad: hon behövde publiken, arbetade oavbrutet, bildade och ombildade band och var känd för att inte kunna vara ensam. Värderingarna är Fi och de sitter på andra plats, bakom en funktion som drev upp henne på en scen inför så många människor som möjligt, kväll efter kväll.

ESFP föreslås ibland eftersom framträdandena är så fysiska och så närvarande. Skillnaden är att hennes improvisation inte är situationsbunden, den är generativ: hon läser inte rummet och svarar på det, hon frambringar variation efter variation ur sitt eget material oavsett vad som finns framför henne. Ne leder, och kroppen är det den använder.