Fredo Corleone

Frederico Corleone är Vito Corleones andre son i Gudfadern och Gudfadern del II, spelad av John Cazale. Han är brodern mellan Sonny, som är våldsam och beslutsam, och Michael, som är ingetdera och visar sig vara värre än båda. Fredo är mild, ängslig och klen, och familjens bedömning av honom görs tidigt och omprövas aldrig.

Den första filmen slår fast det i en enda bild: Vito skjuts på gatan och Fredo, som står vid bilen med en pistol, fumlar med den, tappar den och sätter sig på trottoarkanten och gråter medan fadern blöder. Han skickas till Las Vegas för att arbeta åt Moe Greene, vilket är ett sätt att avlägsna honom från allt som betyder något.

Varför förråder Fredo Michael?

För att han aldrig blev tillfrågad, och Johnny Ola lade märke till det. I del II lämnar Fredo uppgifter till Hyman Roths folk, och hans egen förklaring till varför är scenen som hela gestalten finns till för: han är den äldre brodern, han blev förbigången, han har behandlats som om han vore ingenting hela livet, och han kan sköta saker, han är smart, inte som alla säger. Han verkar inte ha förstått att uppgifterna skulle användas för att försöka döda hans bror. Michaels svar är att säga att han inte är någonting för honom längre, och sedan vänta tills deras mor är död innan han låter skjuta honom på sjön medan han ber ett Ave Maria över en metrev.

Fredo är dominant Fi i en familj som inte har något register för det. Det han egentligen vill ha är erkännande, att bli betraktad som en människa av värde av dem vars åsikt han inte kan sluta bry sig om, och det är en värdefråga snarare än en strategisk. Han vill aldrig ha affärerna. Han vill bli respekterad inom dem, vilket är varför ingen mängd pengar eller bekväm exil i Nevada någonsin ger honom ro.

Den sekundära Se är anledningen till att han är genuint bra på det enda som familjen låter honom göra. Fredo arbetar med kasinon, gästfrihet, den fysiska skötseln av nöjen, och enligt vad som sägs i filmerna är han kompetent på det. Sätt honom i ett rum som kräver att man läser människor och håller en kväll i gång och han fungerar. Sätt honom i ett rum som kräver ett beslut och han gör det inte.

Varför är Fredos förräderi så förödande?

För att tertiär Ni ger honom precis tillräckligt med förutseende för att kunna manipuleras och inte på långa vägar nog för att se vart det leder. Han förstår att Roths folk erbjuder honom något och modellerar inte vad de kommer att göra med det han ger dem. Den inferiöra Te är hela formen på hans liv: han kan inte organisera, kan inte leda, kan inte hålla auktoritet ens när den formellt överlämnas till honom, och i en familj där auktoritet är den enda valutan gör det honom osynlig. Hans sista scen är det mest Fi-präglade i någon av filmerna: en man ensam i en båt, i bön, som dödas för att ha velat vara någons jämlike.

ESFP är det vanligaste alternativet, och åren i Las Vegas och sällskapligheten talar för det. Skillnaden är var han befinner sig när ingen spelar teater. Fredo är ängslig, inåtvänd och lättsårad, och festversionen av honom är en roll som han fyller dåligt. En bror med dominant Se skulle vara hemma i den världen. Fredo är synbart malplacerad i varje rum i båda filmerna.

ISFJ föreslås ibland på grund av undfallenheten och längtan efter att höra till. Men han utgår inte från plikt eller från familjens samlade kod. Han bryter mot den, katastrofalt, för ett personligt missnöje som ingen annan ens hade registrerat. Omdömet är privat och hans eget, vilket är Fi snarare än Si med Fe.