Bilbo Baggins

Bilbo Bagger är huvudpersonen i J.R.R. Tolkiens Bilbo, en hobbits äventyr, utgiven 1937, och en betydande gestalt i Sagan om ringen. Han bor i Baggershus i Fylke, och Tolkien bygger honom av två släktled som drar åt motsatta håll: hans far Bungo Bagger, från en familj som utmärks av respektabilitet och bekvämlighet, och hans mor Belladonna Tuk, från en familj med rykte om sig att ge sig av och ha äventyr.

Gandalf väljer ut honom för att följa med Thorin Ekensköld och hans dvärgar på en expedition för att återta deras hem och skatt från draken Smaug, och förklarar aldrig helt varför. Resan gör det som de två släktnamnen lovar: den lyfter Bagger-sidan av honom ur fåtöljen och låter Tuk-sidan springa.

Vad gör Bilbo i Bilbo, en hobbits äventyr?

Han fångas av troll och klarar sig ur det, och när han sedan flyr från vättar under Dimmiga bergen möter han Gollum och kommer därifrån med en magisk ring. Han får ut dvärgarna ur alvkungens salar i tunnor, stjäl en bägare ur Smaugs skatt och är den som lägger märke till den bara fläcken i drakens pansar. Sedan kommer beslutet som hela boken vilar på: han hittar Arkenstenen, den dyrbaraste klenoden i Thorins ätt, gömmer den och ger den till det motsatta lägret så att den kan användas för att tvinga fram en uppgörelse och förhindra ett slag. Det är ett svek mot hans arbetsgivare, och det är otvetydigt det rätta att göra. I Sagan om ringen visar sig ringen vara Saurons, innehavet av den har hållit honom onaturligt ung, och till slut reser han till Grå hamnarna. Inom Tolkiens egen ram är han också författare, och sägs ha skrivit berättelsen om sin resa och översatt verk från alviskan till Västmarks röda bok.

Bilbo är dominant Fi, och Arkenstenen är beviset. Varje drivkraft pekar åt ett håll: han har kontrakt, skatten är expeditionens syfte, Thorin är hans arbetsgivare och något av en vän, och stenen är det enskilt värdefullaste föremålet i skatten. Han ger den till andra sidan ändå, eftersom ett krig om pengar är fel och inget argument som någon kan komma med rubbar honom i det. Han rättfärdigar det inte i förväg, och han tar att bli kallad förrädare för det.

Den sekundära Se är det som gör honom bra på det jobb som Gandalf faktiskt anlitade honom för. Inbrott är en fysisk färdighet i nuet: att hålla sig tyst, lägga märke till bägaren, se luckan i fjällen, pricka rätt ögonblick med tunnorna. Bilbo är ingen strateg och blir aldrig någon. Han är oväntat utmärkt i stunden, vilket är precis det som sällskapet hela tiden behöver och ingen av dem klarar.

Varför skonar Bilbo Gollum?

För att Fi kommer fram till ett utslag som kör över det taktiska svaret, och Tolkien gjorde senare det enda ögonblicket till gångjärnet i hela sagovärlden. Bilbo har ringen, övertaget och alla skäl att döda. Han ser en eländig varelse i stället och förmår inte göra det. Den tertiära Ni är det som växer fram under resan, en tilltagande känsla av att ringen betyder något på sätt som ingen har förklarat, och den inferiöra Te är anledningen till att han aldrig vill leda någonting. Han kan utföra lysande, har ingen som helst lust att organisera andra människor och åker hem för att skriva en bok om det.

ISFJ är det vanligaste alternativet, och den hemtrevliga bekvämligheten och hyggligheten gör det till en lätt läsning. Skillnaden är vad han gör under press. En hob med Si och Fe skulle arbeta utifrån prejudikat och utifrån vad gruppen behövde, och skulle finna det närmast omöjligt att svika Thorin. Bilbo rådfrågar en inre måttstock som ingen annan i sällskapet delar, handlar mot gruppens uttalade vilja och visar sig ha rätt.

ISTP kommer upp på grund av improvisationen och den praktiska dugligheten. Men hans beslut är inte analytiska. Han väger inte Arkenstenen som en förhandlingstillgång och drar slutsatsen att bytet är effektivt. Han bestämmer sig för att ett slag om en skatt är oacceptabelt och hittar sedan ett sätt. Känslan kommer först, och klipskheten tjänar den.