Carrie Mathison

Carrie Mathison är huvudpersonen i Homeland, Showtimeserien som gick från 2011 till 2020, spelad av Claire Danes. Hon är operativ handläggare på CIA, och den första säsongens premiss är en enda övertygelse som hon inte kan belägga: att Nicholas Brody, en marinsoldat som har återvänt efter åtta år som krigsfånge och visas upp som hjälte, har värvats av fienden.

Hon är bipolär och har dolt det för CIA, vilket försätter henne i ett läge där det som mest hotar hennes karriär också är oskiljaktigt från hur hon arbetar. Serien är noga med detta: hennes sjukdom är inte källan till hennes insikt, och hennes insikt är inget symtom, men de två är svåra att reda isär utifrån, och de som bedömer henne kan inte se skillnaden.

Vad är Carrie Mathisons problem?

Att hon oftast har rätt och aldrig kan bevisa det i tid. Hennes karriär är en cykel som upprepas: hon lägger märke till något litet som är strukturellt fel, konstruerar en teori utifrån det, blir inte trodd av någon med makt över henne, bryter mot reglerna för att fullfölja den ändå och får rätt för sent och till ett enormt pris. Hon bränner källor, äventyrar operationer och förstör sin relation till Saul Berenson, hennes mentor och det närmaste hon har en far, gång på gång under åtta säsonger, och seriens slutliga hållning till henne är genuint olöst.

Carrie är dominant Ne, och det är exakt den förmåga som hennes arbete kräver och hennes institution inte kan ge plats åt. Underrättelseanalys är officiellt att sammanställa verifierade fakta. Carries faktiska metod är att titta på en vägg av orelaterat material och ta fram den koppling som ingen har föreslagit. Den berömda väggen med papper och färgade trådar är Ne bokstavligen flyttad ut i rummet: möjligheter utlagda, korsrefererade, hållna samtidigt tills mönstret faller på plats.

Den sekundära Ti är det som hindrar det från att bli paranoia, för det mesta. Hon prövar sina teorier, kasserar dem som inte håller, och det fall hon till slut lägger fram är oftast rigoröst. Hennes gräl med Saul är två människor som gör verklig analys och är oense om bevisens tyngd, vilket är varför de går hem som drama snarare än som melodram.

Varför förstör Carrie sina egna relationer?

För att tertiär Fe är verklig, ostyrd och alltid det hon betalar med. Hon älskar Saul, Brody, sin dotter, sin syster, och hon byter bort var och en av dem mot operationen när operationen kräver det, och upplever sedan förlusten som en förödelse snarare än som ett beslut. Den inferiöra Si är anledningen till att ingenting samlas: åtta säsonger ger ingen inlärd försiktighet, inget institutionellt minne som ändrar hennes beteende, och varje cykel börjar som om den förra inte hade inträffat. Det är också den funktion som hennes sjukdom angriper mest direkt, eftersom den som ska leva med ett tillstånd behöver exakt den dagliga regelbundenhet som den här funktionsordningen har svårast för.

ENFP är det vanligaste alternativet, med tanke på de häftiga känslosvängningarna och intensiteten i hennes band. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger någon vars teorier är förankrade i en personlig moralisk ståndpunkt. Carries övertygelser är analytiska, de gäller vad ett belägg innebär, och hon är kapabel att göra förfärliga saker mot människor hon älskar i en slutsats tjänst och sedan sörja det efteråt. Ti på andra plats, Fe på tredje.

INTJ föreslås ibland på grund av det tvångsmässiga fokuset och de långa kampanjerna. Men hon arbetar inte utifrån en enda fast vision. Hon tar oavbrutet fram hypoteser och följer den som beläggen lyser upp, och hennes planer byter form med några avsnitts mellanrum. Divergent snarare än konvergent.