Tyler, the Creator

Tyler Gregory Okonma föddes den 6 mars 1991 i Ladera Heights i Kalifornien. Han lärde sig själv att producera, och 2007 grundade han Odd Future, ett löst kollektiv av tonåringar från Los Angeles som också gav oss Frank Ocean, Earl Sweatshirt och Syd, genom att samla ihop folk från ett diskussionsforum. Han formgav omslagen, regisserade videorna och producerade skivorna själv från början, vilket är den röda tråden i allt sedan dess.

Det tidiga materialet var konstruerat för att provocera. Bastard från 2009 och Goblin från 2011 är fulla av medvetet groteskt innehåll, och reaktionen var den han hade siktat på: han nekades inresa till Storbritannien i flera år på grund av sina texter.

Hur förändrades Tylers musik?

Flower Boy från 2017 är brottet. Produktionen blev frodig och melodisk, influenserna från jazz och soul trädde fram, och texterna lästes nästan allmänt som en indirekt komma ut-berättelse, en väsentligt annorlunda artist än den som hade byggt en karriär på chock. Igor följde 2019 och vann Bästa rapalbum vid Grammygalan 2020, och hans svar i pressrummet är det mest citerade han har sagt: att han var tacksam, men att det alltid kändes som ett artigare sätt att säga ett rasistiskt skällsord att placeras i kategorin rap eller urban, eftersom det är dit svarta artister sorteras oavsett hur skivan låter. Call Me If You Get Lost tog samma pris 2022, och Chromakopia följde 2024. Han driver också klädmärket Golf Wang och festivalen Camp Flog Gnaw.

Tyler har dominant Ne, och karriären är en följd av fullständiga nystarter med samma person under. Varje skiva är en ny premiss, en figur, ett koncept, ett alter ego, en genre, och han utvecklar inte så mycket en stil som fortsätter att föreslå nya. Det tidiga chockmaterialet och de sena frodiga soulskivorna är samma förmåga riktad mot olika frågor: vad händer om jag gör så här, och vad händer om jag gör tvärtom.

Den sekundära Ti är anledningen till att nystarterna fungerar i stället för att spreta. Han producerar, arrangerar och regisserar allt själv, och skivorna är strukturellt stramt hållna: särskilt Igor är byggd som ett enda sammanhängande stycke med en styrande ljudlogik. Han är en verklig tekniker, självlärd, och kontrollen sträcker sig till omslagen, videorna, merchandisen och festivalen.

Varför kritiserade han sin egen Grammy?

För att den tertiära Fe läser exakt vad en kategorisering kommunicerar och den inferiöra Si inte ger någon instinkt att vara taktfull om det i stunden. Han hade just vunnit, stod i ett pressrum och sa det sanna snarare än det tacksamma: att rapkategorin fungerar som en sorteringsmekanism för svarta artister oavsett hur musiken faktiskt låter. Det var inget beräknat inlägg. Det var en korrekt iakttagelse levererad utan någon avvägning av följder, vilket är vad den här funktionsordningen gör när den får en mikrofon.

ENFP föreslås ibland på grund av den känslomässiga öppenheten på de senare skivorna. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger en artist vars förändringar följer ett personligt värde. Tylers förändringar följer en strukturell fråga om vad en skiva skulle kunna vara, och hans instinkt inför vilket material som helst är att bygga och kontrollera hela apparaten snarare än att uttrycka något som redan är avgjort.

ESTP föreslås ibland på grund av provokationen och den fysiska energin i framträdandena. Men provokationerna är konceptuella, utformade för att pröva en gräns och se vad reaktionen avslöjar, snarare än reaktioner på det som finns framför honom, och hans verkliga arbete görs i ensamhet i produktionen.