Xi Jinping

Xi Jinping föddes den 15 juni 1953 i Peking, son till Xi Zhongxun, en högt uppsatt partifunktionär som rensades ut 1962. I januari 1969, medan kulturrevolutionen pågick, skickades tonåringen Xi till byn Liangjiahe på landsbygden i Shaanxi inom rörelsen Upp till bergen och ner till landsbygden, och han tillbringade sju år där i en yaodong, ett grotthus uthugget i en lössluttning. Det är det biografiska faktum han oftast har återvänt till offentligt, och vilken propagandanytta det än har så hände det.

Hans uppstigning därefter var lång och ospektakulär. Fujian från 1985: vice borgmästare i Xiamen, partisekreterare i Ningde och sedan i Fuzhou, provinsguvernör från 1999. Zhejiang från 2002, där tillväxten rapporterades till omkring fjorton procent om året. Sju månader som partisekreterare i Shanghai 2007. Han gick in i politbyråns ständiga utskott den oktobern och blev vicepresident i mars 2008.

Hur har Xi Jinping befäst sin makt?

Metodiskt, och genom partistrukturen snarare än runt den. Han blev generalsekreterare och ordförande i centrala militärkommissionen den 15 november 2012 och president i mars 2013, och han inledde en antikorruptionskampanj som har avlägsnat ett mycket stort antal tjänstemän på alla nivåer, beskriven av anhängare som verklig institutionell reform och av kritiker som något som också tjänade till att avlägsna rivaler. Xi Jinpings tänkande skrevs in i partistadgan och sedan i den nationella författningen. Initiativet Bälte och väg utvidgade kinesiska infrastrukturinvesteringar över Eurasien och Afrika. I mars 2018 ändrades författningen för att avskaffa presidentens mandatbegränsning, och 2023 omvaldes han för en tredje period, vilket ingen tidigare innehavare av ämbetet hade gjort. Han betraktas allmänt som den mäktigaste kinesiske ledaren sedan Deng, och med vissa mått sedan Mao.

Xi är dominant Si, och de trettio åren före 2012 är beviset. Han steg inte genom att vara briljant, karismatisk eller oväntad. Han steg genom att samla en exakt praktisk kunskap om hur partiet fungerar på varje nivå, härad, stad, provins, och genom att vara pålitligt, oansenligt kompetent på varje post tillräckligt länge för att ingen fraktion hade skäl att blockera honom. Si bygger auktoritet av samlade konkreta detaljer, och i en institution så proceduriell som Kinas kommunistiska parti är det nästan den optimala strategin.

Den sekundära Te är det han gjorde när han kom fram. Antikorruptionskampanjen, omstruktureringen av militärledningen, disciplininspektionsapparaten, författningsändringarna: var och en är ett organisatoriskt instrument, insatt i tur och ordning, och var och en stärkte den struktur genom vilken han styr snarare än att skapa ett personligt alternativ till den. Han gick inte runt partiet. Han stramade åt det.

Varför betonar Xi Jinping grottåren?

För att den tertiära Fi har en privat och permanent redogörelse för vad de åren betydde, och för att Te har identifierat att redogörelsen är politiskt användbar. Båda är sanna på en gång, vilket oftast är fallet med den här stacken. Den inferiöra Ne är där kritiken koncentreras: en ledarstil byggd på samlad procedur och central kontroll är strukturellt dålig på det oförutsedda, och de skarpaste kritikerna av hans ämbetstid, om fastighetssektorn, om hanteringen av pandemins slutskede, om demografin, handlar alla om ett system som har svårt att frambringa alternativ när en riktning väl har satts.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på det strategiska tålamodet och omfattningen av befästandet. Skillnaden är planens källa. En Ni-dominant ledare kommer med en vision som omorganiserar institutionen kring sig. Xis program är tydligt en återupprättelse, partidisciplin, ideologisk skolning, central auktoritet, nationell föryngring, hämtad ur en samlad modell av hur systemet fungerade när det fungerade snarare än ur en idé som ingen har haft förut.

ESTJ föreslås ibland på grund av befälsförmågan och det institutionella fokuset. Men han är en påfallande privat och lågmäld offentlig närvaro för någon med så mycket makt, undvek rampljuset under tre decennier av provinsarbete och styr genom dokument, kommittéer och tillsättningar snarare än genom personlig närvaro.