Simone Weil

Simone Weil föddes den 3 februari 1909 i Paris och dog den 24 augusti 1943 i Ashford i Kent, trettiofyra år gammal. Hennes bror André blev en av århundradets stora matematiker, och de förblev nära. Hon klarade agrégation i filosofi 1931 och undervisade under trettiotalet, gång på gång avbruten av sjukdom och aktivism.

Det beslut som definierar henne kom 1934, när hon tog tolv månaders tjänstledigt från undervisningen och gick för att arbeta inkognito som arbetare i fabriker som ägdes av Alstom och Renault. Hon var fysiskt olämpad för det, vid dålig hälsa och kraftigt närsynt, och hon gjorde det för att hon hade kommit fram till att man inte kan tänka ärligt om industriarbetarnas villkor utifrån. 1936 anslöt hon sig till den anarkistiska Durrutikolonnen i Spanien, där synen gjorde henne oduglig med gevär, och hon skickades hem som skadad efter att ha klivit i en gryta med kokande olja över en matlagningseld.

Varför vägrade Simone Weil att låta döpa sig?

Hennes mystika erfarenheter började 1935, när hon föll på knä av psalmsång i en portugisisk fiskeby, fortsatte i Assisi 1937 och nådde sin höjdpunkt 1938 medan hon reciterade en dikt av George Herbert. Hon beskrev det som hände som att Kristus steg ned och tog henne i besittning. Sedan ägnade hon resten av livet åt att avböja dopet, med motiveringen att hon älskade för mycket av det som fanns utanför kyrkan, andra religioner, icke-troende, hela den enorma mängd mänsklig erfarenhet som institutionen uteslöt, och att hennes plats var på tröskeln snarare än innanför. Från slutet av 1942 arbetade hon för de fria fransmännen i London och skrev Att slå rot. Hon hade begränsat sitt matintag till de ransoner som fanns i det ockuperade Frankrike, och rättsläkaren antecknade att hon tog sitt liv genom att vägra äta, ett utslag som hennes biograf Simone Pétrement bestred. Tyngden och nåden och det övriga gavs ut postumt och grundlade hennes rykte på femtiotalet.

Weil är dominant Ni, och hennes tänkande har den typiska formen: ett litet antal totala förnimmelser, uttalade med absolut övertygelse, ur vilka allt annat följer. Uppmärksamheten som den sällsyntaste och renaste formen av generositet. Olyckan som en egen kategori skild från lidandet. Tanken att Guds frånvaro i världen är en form av kärlek snarare än ett misslyckande. Det här är inga slutsatser som nåtts genom argument. De kommer hela, och skrivandet är ett försök att göra dem möjliga att förmedla.

Den sekundära Fe är anledningen till att hon hela tiden satte sin kropp där hennes idéer fanns. Det räckte inte att ha en ståndpunkt om fabriksarbete, så hon gick in i en fabrik. Det räckte inte att stödja republiken, så hon reste till Spanien. Det räckte inte att känna med det ockuperade Frankrike, så hon åt det de åt. Fe riktar visionen mot verkliga människor och vägrar det avstånd som skulle göra den bekväm, och i hennes fall gjorde den det utan någon som helst instinkt för självbevarelse.

Var hennes död ett självmord?

Det ärliga svaret är att förhöret sade det och att det inte är så enkelt. Hon hade tuberkulos, vägrade den extra mat som behandlingen krävde och åt i nivå med ransonerna i Frankrike, och det är genuint oklart var solidariteten slutade och självförstörelsen började, vilket förmodligen är det sannaste om henne. Den tertiära Ti är den stränghet som hindrar mystiken från att bli sentimental: hennes prosa är exakt, argumenterande och ofta sträng. Den inferiöra Se är hela tragedin: en kvinna med nästan inget fungerande förhållande till sin egen kropp, som gång på gång gav den uppgifter den inte klarade, tills den slutade fungera.

INFP är det vanligaste alternativet, med tanke på intensiteten i den moraliska övertygelsen och inåtvändheten. Skillnaden är vart övertygelserna pekar. En tänkare med dominant Fi mäter världen mot en privat måttstock och drar sig undan det som bryter mot den. Weil rörde sig konsekvent mot andra människor, fabriksgolvet, fronten, det ockuperade landet, och hennes idéer är riktade utåt, mot vad ett samhälle är skyldigt sina medlemmar.

INTJ föreslås ibland på grund av den analytiska strängheten och det systematiska sinnet. Men hon byggde inget system och ingen institution, avböjde den kyrka som skulle ha hyst hennes tänkande, och hennes skrivande är organiserat kring förpliktelsen mot människor snarare än kring en struktur. Fe på andra plats, inte Te.