Simone de Beauvoir

Simone de Beauvoir föddes i Paris den 9 januari 1908 och dog där den 14 april 1986, i lunginflammation. Hon studerade filosofi vid Sorbonne, tog sin examen 1928, och 1929 skrev hon agrégationen, det stenhårt konkurrensutsatta nationella prov som gav behörighet att undervisa på högsta nivå. Hon klarade det vid tjugoett, yngst någonsin, och kom tvåa. Förstaplatsen gick till Jean-Paul Sartre, som skrev det för andra gången.

De blev ett par i oktober 1929 och förblev tillsammans i femtioett år, till hans död 1980. De gifte sig aldrig, han friade en gång, på försök, och hon tackade nej, och den ordning de byggde i stället, med sina erkända andra relationer och sin absoluta intellektuella prioritet, är ett av de mest granskade partnerskapen i modern idéhistoria. Hon skrev själv om det, utförligt, i en självbiografi i fyra band som börjar med En familjeflickas memoarer 1958.

Vad är Simone de Beauvoir mest känd för?

Det andra könet, utgiven 1949. Dess argument är att kvinnlighet inte är något biologiskt givet utan en position som har skapats av historia, lag, uppfostran, myt och ekonomi, och att den genomgående har definierats genom att vara icke-man, den andra termen mot en första som behandlas som helt enkelt mänsklig. Raden som alla citerar är att man inte föds till kvinna, man blir det. Boken införde i praktiken åtskillnaden mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus i det allmänna tänkandet och blev en grundtext för den andra vågens feminism. Hon skrev också skönlitteratur: Den inbjudna 1943, och Mandarinerna 1954, som vann Goncourtpriset. 1971 skrev hon under De 343:s manifest, en offentlig förklaring från framstående franska kvinnor om att de hade gjort abort, vilket då var ett brott. Frankrike legaliserade abort i januari 1975.

Det andra könet är en Ni-syntes i bokform. Beauvoir hade inte för avsikt att skriva om kvinnor. Enligt henne själv började projektet när hon försökte skriva om sig själv och insåg att hon inte kunde göra det utan att först fastställa vad det hade inneburit historiskt att vara kvinna. Det hon åstadkom var en enda organiserande insikt, att den här kategorin är gjord snarare än funnen, tillämpad nedåt genom biologi, psykoanalys, historisk materialism, myt, barndom, äktenskap, moderskap och ålderdom. En idé, uttömmande genomförd. Det är INTJ-mönstret i sin renaste publicerade form.

Den sekundära Te är själva genomförandet. Boken är nästan tusen sidor och den är inte impressionistisk: den mobiliserar medicinsk litteratur, rättshistoria, ekonomiska data och närläsningar av fem manliga romanförfattare, där varje avsnitt bygger bevisföringen i en ordning utformad för att stänga flyktvägar. Hon uttryckte inte en övertygelse. Hon konstruerade ett bevis.

Varför avvisade Simone de Beauvoir äktenskapet?

För att den tertiära Fi hos en INTJ ger värderingar som hålls privat och försvaras absolut, och hennes hade tidigt fastnat för självständigheten som det som inte fick bytas bort. Pakten med Sartre var ingen romantisk improvisation. Den var ett utformat arrangemang med uttalade villkor, vilket är vad en Ni-Te-tänkare gör med ett privatliv. Den inferiöra Se syns i den andra halvan av hennes författarskap, memoarerna, med deras ovanliga uppmärksamhet på rum, måltider, resor och fysiska detaljer, som om det sinnliga registret måste fångas medvetet eftersom det inte kom naturligt. Hennes sena aktivism, däribland De 343:s manifest, är samma funktionsordning tillämpad på politik: identifiera den strukturella mekanismen, använd sedan det mest direkta instrument som finns mot den.

INFJ är det vanligaste alternativet, med motiveringen att hennes ämne var mänsklig erfarenhet och att hennes författarskap bär en uppenbar moralisk kraft. Men INFJ parar Ni med Fe och riktar visionen mot människor och deras reaktioner. Beauvoirs metod är opersonlig och systematisk i en grad som gång på gång kostade henne sympatier: hon var villig att följa argumentet till slutsatser om moderskap och äktenskap som stötte bort en stor del av hennes läsekrets, och hon mildrade dem inte. Den moraliska tyngden kommer ur bevisföringens struktur, inte ur en vädjan till vad någon känner inför den.

INTP föreslås ibland på grund av den analytiska tätheten. Skillnaden är avslutet. En INTP bygger ett ramverk och fortsätter att förfina det för dess egen koherens. Det andra könet mynnar ut i en ståndpunkt, och Beauvoir ägnade resten av sitt liv åt att handla efter den: skrev under manifest, stödde lagreformer, lånade ut sitt namn där det gjorde mätbar nytta. Te avslutar argumentet och använder det sedan.