Ronaldinho

Ronaldo de Assis Moreira föddes den 21 mars 1980 i Porto Alegre, längst ned i södra Brasilien. Han slog igenom i Grêmio, där han gjorde 47 mål på 89 matcher, flyttade till Paris Saint-Germain 2001 och kom till Barcelona 2003. De fem åren i Barcelona är de som alla menar: 70 mål på 145 framträdanden, två ligatitlar och Champions League 2006. Sedan tillbringade han tre säsonger i AC Milan, återvände till Brasilien med Flamengo och Atlético Mineiro, vann Copa Libertadores 2013 och avslutade i Querétaro och Fluminense. Han gjorde 97 landskamper för Brasilien och 33 mål.

Listan över titlar är lång: VM 2002, Champions League 2006, två titlar i La Liga, Copa América 1999, Confederations Cup 2005 som kapten och Copa Libertadores 2013. Individuellt tog han FIFA:s pris till världens bästa spelare 2004 och 2005 och Ballon d'Or 2005.

Vad är Ronaldinho mest känd för?

Två ögonblick och en stil. I VM-kvartsfinalen 2002 mot England, när Brasilien låg under efter Michael Owens mål, spelade han fram till kvitteringen och gjorde sedan mål på en frispark från drygt trettiofem meter som föll över David Seaman och in i krysset. I november 2005 gjorde han två mål när Barcelona slog Real Madrid med 3-0 på Bernabéu, och hemmapubliken reste sig och applåderade honom, något som bara Maradona hade fått där i Barcelonatröja. Stilen gav honom smeknamnet O Bruxo, trollkarlen: passningar utan att titta, elasticofinter, lobbar över huvudet, mycket av det hämtat från futsal. Hans form föll brant efter 2006, och tränarna var ganska öppna med varför: träningen och konditionen höll inte längre jämna steg med nattlivet.

Ronaldinho är den renaste Se-dominanten i modern fotboll eftersom hans bästa beslut bevisligen inte var beslut. Frisparken mot Seaman, passningarna utan att titta, vändningarna på trånga ytor, det här sker snabbare än överläggning, och när han fick frågor om dem efteråt hade han i regel inget analytiskt att komma med. Se läser det omedelbara fysiska läget och svarar inuti det, och när han var som bäst har ingen någonsin läst ett straffområde i rörelse snabbare.

Den sekundära Fi är anledningen till att han spelade som han gjorde snarare än på det effektivaste sätt som fanns. Det finns en seglivad, lite omodern sanning om honom: han spelade för nöjet i det, och leendet var ingen mediekonstruktion. Fi är en privat måttstock för vad som är värt att göra, och hans måttstock var glädje. Det är anledningen till att motståndarnas supportrar applåderade honom, vilket nästan aldrig händer, och det är också anledningen till att han var så svår att leda när glädjen började komma från annat håll.

Varför gick det utför så tidigt för Ronaldinho?

Den tertiära Te och den inferiöra Ni ger ett ganska osentimentalt svar. Te på tredje plats betyder att självpåtagen struktur finns att tillgå men aldrig är naturlig: träningsdisciplin, kondition, det professionella maskineriet kring en lång karriär. Inferiör Ni betyder att framtiden inte är levande verklig. En spelare som inte lätt kan se sig själv vid trettiotvå byter inte bort en bra kväll vid tjugosex för det. Han var inte så mycket vårdslös som konstitutionellt förankrad i nuet, och samma koppling som gav frisparken mot England gav också det brantaste fallet hos någon spelare i hans generation.

ESTP är standardalternativet, och många stora anfallare är det. Skillnaden är vad som organiserar improvisationen. ESTP parar Se med Ti: läsningen är analytisk och letar efter svagheten, vinkeln, luckan att utnyttja. Ronaldinhos spel utnyttjar inte, det uttrycker, och han valde gång på gång det mer förtjusande alternativet framför det mer effektiva, även i matcher där effektivitet hade tjänat honom bättre. Den preferensen är Fi.

ENFP föreslås ibland på grund av värmen och den skenbara spontaniteten. Men ENFP leder med Ne och tar fram möjligheter i det abstrakta. Ronaldinhos geni är helt kroppsligt och situationsbundet. Ta honom ur kontakt med bollen och det finns ingen motsvarande uppfinningsrikedom i hur han tänker eller talar. Fantasin bor i hans fötter, vilket är dominant Se, inte Ne.