Ricky Gervais

Ricky Dene Gervais föddes den 25 juni 1961 i Reading, yngst av fyra i en arbetarfamilj. Han var med i en new wave-popduo som hette Seona Dancing i början av 1980-talet, var kort manager för bandet Suede och tillbringade flera år som chef för talade program på radiostationen XFM i London, där han anställde Stephen Merchant som sin assistent. Han hade just fyllt fyrtio när The Office sändes första gången.

The Office, skriven och regisserad tillsammans med Merchant, gick i två serier om sex avsnitt och ett tvådelat julspecial mellan 2001 och 2003. Dess nyskapelse var att bygga komedi av pinsamhet snarare än skämt, mockumentärformatet, den långa pausen, kameran som dröjer kvar på ett ansikte efter att en kommentar har landat illa, och den har gjorts om i mer än tio länder, mest framgångsrikt i USA.

Vad mer har Gervais gjort?

Extras följde 2005, om en statist, och Derek 2012, som delade kritikerna skarpt. After Life, gjord för Netflix från 2019, handlar om en man vars fru har dött och är med god marginal hans mest känslomässigt direkta verk. Han har gjort betydande mängder ståuppkomik, medverkat i filmer och varit programledare för Golden Globe fem gånger, där numret helt bygger på att förolämpa en publik av extremt mäktiga människor rakt i ansiktet medan de är tvungna att sitta kvar. Han är öppet ateist och djurrättsaktivist, och hans material om transpersoner i senare specialer har mött ihållande kritik, som han har besvarat med argumentet att anstöt inte är ett argument.

Gervais är dominant Ne, och The Office är vad funktionen ger när den riktas mot en form snarare än mot ett skämt. Premissen är en omformulering: tänk om en sitcom inte hade några poänger och komiken kom från utrymmet efter att någon hade gjort bort sig? Det är en strukturell idé, inte en samling gags, och att genomföra den krävde ett dokumentärformat, amatörskådespelares rytmer och en vilja att låta en scen stå i tystnad mycket längre än tv hade tillåtit.

Den sekundära Ti är skälet till att han avslutade den. Tolv avsnitt och ett special, på toppen av framgången, med resonemanget att gestalten inte hade någonstans kvar att gå och att en fortsättning skulle försämra verket. Det är ett analytiskt omdöme om en struktur, fattat mot ett enormt kommersiellt tryck, och det är beslutet som skapade hans rykte lika mycket som serien gjorde.

Varför söker Gervais anstöt?

För att den tertiära Fe läser ett rum med precision och den inferiöra Si inte ger någon instinkt för de samlade följderna. Han vet exakt vad som kommer att tas illa emot, det är hantverket i Golden Globe-monologerna, som är konstruerade in i minsta stavelse, och han underskattar konsekvent hur länge reaktionen håller i sig. Hans uttalade hållning är att ett skämts måltavla och dess ämne är olika saker och att tagen anstöt inte är ett argument, vilket är ett Ti-påstående, och det är också svaret från någon som aldrig har haft särskilt stor känsla för den långa svansen av en diskussion han har startat.

ENFP föreslås ibland på grund av After Life och djurskyddsarbetet, som visar verklig uppriktighet. Skillnaden är den sekundära funktionen. Ne med Fi ger en komiker som argumenterar av övertygelse. Gervais ståndpunkter argumenteras som påståenden, han njuter av debatten som tävling, och han är långt mer intresserad av om ett argument är giltigt än av om det är vänligt.

ESTP föreslås ibland på grund av den konfrontativa scennärvaron. Men hans vapen är idén snarare än ögonblicket, en omformulerad premiss, ett konstruerat argument, ett format som ingen hade prövat, och hans bästa verk gjordes i ett skrivpartnerskap under långa perioder snarare än improviserades i ett rum.