Rick Sanchez

Rick läses som en ensamvarg, men titta på vad han faktiskt gör. Han kan inte sluta dra in världen i rörelse. Garaget är ingen reträtt, det är en startramp, och han är sällan där länge innan han har portalat sig själv och Morty in i någon annans verklighet för att peta i den. Han bearbetar högt, med hög volym, oftast mot en människa. Idéerna kommer inte i stilla kontemplation, de kommer i kollision, i gräl, i att göra det hänsynslösa och berätta om det under tiden. Han behöver en motspelare, och Morty är den permanenta publik som hela motorn går på.

Det som ser ut som introversion är egentligen förakt. Rick är inte tillbakadragen från verkligheten, han är mer engagerad i den än någon annan i serien, han har bara inget tålamod med människorna som skräpar ner den. Misantropin är högljudd, spelad och riktad utåt. En verkligt inåtvänd gestalt skulle sitta ensam med ramverket. Rick använder det som vapen mot den som råkar stå närmast.

Portalpistolen är den renaste biten gestaltdesign i serien, eftersom den är intuition gjord till hårdvara. Varje dörr öppnar sig mot en annan möjlighet, och Rick är till sin natur oförmögen att behandla någon enda som slutgiltig. Han uppfinner i rörelse, svänger mitt i en plan och går ifrån en fungerande plan i samma ögonblick som en konstigare dyker upp. Besattheten av szechuansås, de ändlösa prylarna, vägran att någonsin lösa ett problem på det tråkiga sättet, allt är ett sinne som kastar ur sig fler möjligheter än det rimligen kan använda.

Hans nihilism går på samma koppling. Han resonerade sig inte fram till förtvivlan i ett arbetsrum, han såg den. De oändliga tidslinjerna, de oändliga Rickarna, de döda versionerna av honom själv och Morty begravda på bakgården. När man faktiskt har bevittnat att varje val görs och görs ogjort någonstans slutar mening att vara något man kan hålla fast vid. Dysterheten är ingen depression klädd i filosofisk kostym, den är intuition följd hela vägen till sin horisont och som inte fann någon kant där.

Rick säger till människor exakt vad som är fel med det de just har erkänt att de tror på. Logiken är vattentät och han använder den som en skalpell, på religion, på kärlek, på regeringar, på Jerry. Det är tänkande i skämtets tjänst, ett ramverk konsekvent nog för att han ska kunna plocka isär någons världsbild i en mening och ha tekniskt rätt samtidigt som han gör maximal skada. Det är dock redskapet, inte herren. Den rastlösa idémaskinen bestämmer vart det ska riktas.

Sprickorna syns där logiken inte når. Hans glimtar av verklig omtanke, finalen i säsong två där han överlämnar sig till Galaktiska federationen så att familjen kan åka hem, framkallas inte av tänkandet, de bryter igenom det. Den lägre känslofunktionen dyker upp precis i de ögonblick han inte kan argumentera sig runt, och han hatar att den gör det, eftersom att känna något han inte valt att känna är den enda variabel hans ramverk aldrig har kunnat kontrollera.

Han har aldrig en plan. Han har en portalpistol och förmågan att improvisera en lösning snabbare än situationen hinner rasa, vilket är något helt annat. Det här är ungefär den mest fullständiga bild av den perceptiva funktionen som modern fiktion har frambringat. Inte lathet, utan en platt vägran att låsa något, eftersom att binda sig vid en väg innebär att stänga alla andra, och att stänga möjligheter är det enda drag Rick inte vill göra. Han håller allt öppet till sista möjliga sekund och trollar sedan fram svaret ur vad ögonblicket än lämnat efter sig.

Man ser vad det kostar i medgivandet att han har konstruerat Mortys beroende, hållit pojken nära och lite hjälplös eftersom även ett öppet liv behöver någon i sig. Hans blinda fläck visar sig som ren självdestruktivitet. Ingen rutin han håller, ingen hälsa han skyddar, inget förflutet han hedrar. Drickandet, rapandet och vrakspillrorna är alla resterna efter en man som behandlar själva stabiliteten som en fälla värd att fly.