Rembrandt

Rembrandt Harmenszoon van Rijn föddes den 15 juli 1606 i Leiden och dog den 4 oktober 1669 i Amsterdam, sextiotre år gammal. Han gick i lära hos Jacob van Swanenburg i tre år och hos Pieter Lastman i sex månader, öppnade en ateljé i Leiden 1625 och flyttade till Amsterdam i slutet av 1631, där han nästan genast blev den porträttmålare som var på modet. Han gifte sig 1634 med Saskia van Uylenburgh, kusin till hans konsthandlare, och blev medborgare och gillesmedlem samma år.

Mellan 1640 och 1642 målade han det skyttegilleporträtt som kallas Nattvakten, som bröt mot varje konvention i formen genom att vägra ställa upp de avbildade på rad och i stället iscensätta dem mitt i en rörelse, till hälften i skugga. Saskia dog 1642, troligen av tuberkulos. Tre av deras barn hade redan dött som spädbarn. Bara Titus, född 1641, överlevde.

Vad hände med Rembrandts pengar?

Han gjorde av med dem. Han samlade besatt, gamla mästares målningar, grafik, vapen, snäckor, dräkter, och levde långt över vad ens en ledande porträttmålare tjänade. I juli 1656 förklarade han sig insolvent, och i november 1657 skingrade en auktion 363 föremål ur samlingen. I februari 1658 hade huset utmätts och sålts. 1649 hade han inlett en relation med Hendrickje Stoffels, tidigare hans piga, och 1654 kallade den reformerta kyrkan in henne, anklagade henne för att ha begått en skökas gärningar med Rembrandt och stängde av henne från nattvarden. Han anklagades inte för något. Hans sena målningar är lösare, tjockare och mörkare och rör sig längre bort från modet ju fattigare han blev, och han dog i relativ fattigdom och begravdes i en hyrd grav.

Rembrandt är dominant Fi, och självporträtten är argumentet. Ungefär hundra av dem, över fyrtio målningar, trettioen etsningar och en mängd teckningar, gjorda under ett helt arbetsliv utan uppdragsgivare och utan marknad. Ingen beställde dem. De finns för att han genomförde en granskning av sig själv som måste fortsätta, och följden registrerar exakt vad som hände honom: den kaxige unge mannen i fjäderprydd hatt, den välmående borgaren och sedan det förstörda ansiktet i slutet som ser rakt ut utan något försvar kvar alls.

Den sekundära Ne är skälet till att han hela tiden bröt formen. Nattvakten är inte ett bättre grupporträtt. Den är ett annat förslag om vad ett grupporträtt kunde vara, och de avbildade var inte odelat förtjusta. Han behandlade varje beställning som ett tillfälle att fråga vad bilden mer kunde göra, vilket är varför det sena verket såg ofärdigt ut för samtiden och ser modernt ut för oss.

Varför gick Rembrandt i konkurs?

Inferiör Te, tillämpad på en stor inkomst under tjugo år. Han hade inget fungerande förhållande till pengar som system: han köpte det han ville ha, lånade mot ett hus han inte kunde betala på och samlade i en skala som inte var kommersiellt rimlig, och när sammanbrottet kom var det totalt. Den tertiära Si är det som fördjupade verket snarare än ekonomin: de sena målningarna återvänder ständigt till samlat material, samma bibliska scener, samma ansikten, samma jag, förtjockat av allt som hade hänt sedan han målade det senast.

ISFP är det vanligaste alternativet, och för en målare med den sinnliga fysiska färdigheten är det en rimlig gissning. Skillnaden är att hans intresse inte gäller tingets yta. Han målar det inre, hur en människa är när ingen spelar, och han offrar konsekvent finish, likhet och smicker för att komma åt det, vilket är Fi som driver snarare än Se.

INTP föreslås ibland på grund av det tekniska experimenterandet. Men experimenten är inte systematiska undersökningar. De är försök att få en bild att göra något han ville att den skulle göra känslomässigt, och han övergav kommersiell konvention av skäl som han inte hade kunnat försvara inför en kund på några analytiska grunder.