Marty McFly
Marty McFly är ESFP. Martin Seamus McFly, spelad av Michael J. Fox genom hela Tillbaka till framtiden-trilogin, är en sjuttonårig gitarrist från Hill Valley vars band blir bortvalt på uttagningen till Battle of the Bands under de första tio minuterna och som kastas trettio år bakåt i tiden innan timmen är slut. Han löser inget av det genom att planera. Han improviserar sig igenom 1955, 2015 och 1885 på reflexer, mod och en förmåga att läsa av ett rum på ungefär fyra sekunder. Empire rankade honom en gång som den tolfte främsta filmkaraktären genom tiderna.
Vem är Marty McFly?
Marty McFly är huvudpersonen i Tillbaka till framtiden (1985) och dess två uppföljare, som kom 1989 och 1990, skapad av Robert Zemeckis och Bob Gale. Han går i high school i den påhittade kaliforniska staden Hill Valley. Hans far George är en mes, hans mor Lorraine dricker och minns det förflutna, och hans äldre syskon Dave och Linda är på väg ingenstans. Han spelar gitarr i ett band som heter The Pinheads, är ihop med Jennifer Parker och är bästa vän med Emmett Brown, en äldre uppfinnare som han träffade vid ungefär fjorton efter att ha smugit sig in i labbet för att ta reda på om ryktena om honom i trakten var sanna.
Michael J. Fox var tjugotre när han spelade sjuttonåringen. Han var inte förstahandsvalet, eller snarare var han det, men han var inte tillgänglig: Eric Stoltz fick rollen och filmades i ungefär fem veckor innan produktionen bytte ut honom, efter att ha kommit fram till att hans allvarligare tolkning drog filmen bort från komedin. Jon Cryer, Billy Zane, Ben Stiller, Johnny Depp och John Cusack var några av de andra som provspelade.
Vad är Marty McFly mest känd för?
Två saker. DeLoreanen och gitarren. Doc Browns tidsmaskin skickar Marty till 1955, där han avbryter sina föräldrars första möte och måste få det att ske på nytt innan han raderas. Reparationen sker på dansen Enchantment Under the Sea, där han tar upp en röd Gibson ES-345 och spelar Johnny B. Goode för en gymnastiksal full av tonåringar som aldrig har hört något liknande. Uppföljarna gav honom sedan en avsiktlig karaktärsbrist: han står inte ut med att kallas feg. "Nobody calls me chicken" driver de flesta av hans sämsta beslut genom den andra och tredje filmen, och trilogin slutar med att han till sist avböjer ett gaturace och går ifrån förolämpningen.
Så bearbetar ESFP världen
Alla ESFP fungerar genom samma hierarki av kognitiva funktioner. Så här motsvarar stacken hur Marty McFly faktiskt tänker, beslutar och handlar.
Marty McFly: vad ESFP-profilen förklarar
Marty är den tydligaste ESFP:n i mainstreamfilm eftersom hela trilogin är byggd på glappet mellan hans dominanta funktion och hans inferiöra. Se är det som gör honom effektiv. Han kommer till 1955 utan förberedelse, utan allierade och utan plan, och han fungerar inom ett dygn: läser av rummet på fiket, improviserar en skateboard av en sparkcykel, tar sig in i skolan och på dansen och till exakt rätt ögonblick. Kompetens i nuet är hela hans verktygslåda, och den är anmärkningsvärt bra.
Ni, på den inferiöra platsen, är det som gång på gång nästan förgör honom. Följder som ännu inte har inträffat är i praktiken osynliga för honom. Han ger sin mor en plan som han inte har tänkt igenom, berättar för sin far om en science fiction-film vars innebörd han inte har övervägt och köper en sportalmanacka 2015 utan att ägna en sekund åt vad en sportalmanacka skulle göra 1955. Varje katastrof i trilogin är en följd längre fram som han inte kunde se, eftersom att se längre fram inte är vad hans funktionsordning gör.
Vilken är Marty McFlys största svaghet?
Att bli kallad feg, vilket är den sekundära Fi som tar en direktträff. Martys självbild är privat och icke förhandlingsbar, och en förolämpning riktad mot den går helt förbi omdömet. Gale och Zemeckis lade till draget i uppföljarna just för att de behövde en hävstång som på beställning kunde få honom att handla mot sina egna intressen, och det fungerar för att det är psykologiskt konsekvent: Fi på andra plats är ett värdesystem som inte argumenterar, det bara reagerar. Hans utveckling över tre filmer består i att lära sig höra hånet, känna alltihop och köra därifrån ändå, vilket också är ögonblicket då den inferiöra Ni äntligen får en syl i vädret, för den här gången ser han framför sig var vägen slutar.
Marty McFly: ESFP bokstav för bokstav
Martys första instinkt i varje nytt årtionde är att gå ut och hitta människor. Nedsläppt i 1955 utan stöd beger han sig till fiket, sedan till skolan, sedan till dansen. Han bearbetar en situation genom att röra sig genom den och prata med vem som än står där, och han är synbart sämre när han är isolerad. Scenerna där han är ensam i Docs garage utan något att reagera på är de enda där han ser vilsen ut.
Scenen med Johnny B. Goode är den sinnesinriktade läggningen i full utsträckning. Han har inte repat med det här bandet, kan inte arrangemanget och håller en obekant gitarr inför en fientlig publik. Han räknar in dem och spelar ändå, eftersom all information han behöver finns i rummet och han kan läsa den lika fort som den kommer. Konkret, omedelbart, fysiskt: det är där hans kompetens bor.
Varje risk han tar, tar han för en människa. Han går tillbaka för Doc, gång på gång, och vet vad det kostar. Han lagar sina föräldrars äktenskap, sedan sin fars självrespekt, sedan sin egen familjs framtid. Besluten resoneras aldrig fram utifrån effektivitet eller logik. De fattas för att någon han bryr sig om är i knipa, och för Marty avgör det saken.
Han har inte en enda gång en strategi. Genom tre filmer och tre tidsperioder är hans metod att ta sig in i situationen och lösa den inifrån, vilket fungerar lysande ända tills det inte gör det. Perceiverns hållning är anledningen till att trilogin är rolig: en planerare hade varit hemma i slutet av första akten och hade inte orsakat något av den intressanta förödelsen.
Därför är Marty McFly ESFP, inte ENFP eller ESTP
ESTP är standardalternativet och argumentet är inte dumt: Marty är snabb, fysisk och improviserar under press precis som en Se-dominant ska. Frågan gäller den sekundära funktionen. ESTP parar Se med Ti, vilket ger en sval situationsanalytiker som läser vinklar och hävstänger. Marty analyserar inte. Det som organiserar hans beslut är en personlig kod, vad han är skyldig Doc, vad hans familj förtjänar, vad det gör med honom att kallas feg, och det är Fi. Doc Brown i 1985 års version är Ti-kontrasten: samma mod, ett helt annat skäl att handla.
ENFP föreslås på grund av värmen och charmen hos den som ligger i underläge. Men ENFP leder med Ne, och Marty har nästan ingen idéproduktion i sig alls. Han spånar inte fram möjligheter, han svarar på det som fysiskt finns framför honom med häpnadsväckande fart. Planen för att föra ihop hans föräldrar är Docs. Planen för att komma hem är Docs. Martys bidrag är genomförande i realtid, vilket är exakt vad dominant Se med sekundär Fi är byggd för.
Personlighetstypen ESFP
Spontan, varm och genuint förtjust i människor och upplevelser. ESFP för med sig energi in i varje rum och tar hand om människorna där utan att göra det komplicerat.