M (Judi Dench)

M är chef för MI6 och James Bonds överordnade. Judi Dench spelade rollen från GoldenEye 1995 genom Tomorrow Never Dies, The World Is Not Enough, Die Another Day, Casino Royale, Quantum of Solace och Skyfall 2012, med ett postumt framträdande därefter, och hon var den första kvinnan som fick rollen i Eonserien. Figuren skrevs med Stella Rimington i tankarna, som 1992 hade blivit den första kvinnliga generaldirektören för MI5.

Hennes introduktion är en av de skarpaste scenerna i serien. Bond kallas in för att träffa en ny chef som är kvinna, och hon föregriper varje invändning han ännu inte har gjort: hon kallar honom en sexistisk, kvinnofientlig dinosaurie, en kvarleva från kalla kriget, säger att hon inte har några betänkligheter mot att skicka honom i döden och skickar honom sedan på uppdraget. Det omdefinierade hela serien på ungefär nittio sekunder.

Vad händer med M i Craigfilmerna?

Hon blir deras känslomässiga centrum, vilket ingen väntade sig av rollen. I Casino Royale godkänner hon och måste sedan granska en agent som hon inte helt kontrollerar. I Quantum of Solace beordras hon att dra tillbaka honom från Bolivia och avböjer i tysthet. Och Skyfall gör henne till måltavlan. Raoul Silva är en före detta agent som hon offrade, och hans kampanj är personlig: hela filmen är ett argument om vad hon har varit villig att offra och om den institution hon leder förtjänar att överleva. Hon försvarar sig inför en offentlig utfrågning, flyr med Bond till huset där han växte upp och dör av sina skador där. Hon är den enda M i Eonfilmerna som dödas.

M är dominant Te i det minst sentimentala jobbet i fiktionen, och Denchs rolltolkning bygger på att hon verkligen är bra på det. Hennes beslut är resursbeslut: vilken agent, vilken risk, vad operationen är värd, vad den kommer att kosta politiskt. Den berömda repliken om att hon inte har några betänkligheter mot att skicka Bond i döden är inget hot. Det är en arbetsbeskrivning framförd ärligt första dagen, och hon bevisar den gång på gång.

Den sekundära Ni är anledningen till att hon behåller honom. Hela det institutionella argumentet i Craigfilmerna är att agenter som Bond är föråldrade, och M:s hållning genomgående är att de inte är det: att det alltid kommer att finnas en kategori av problem som bara en människa i ett rum kan lösa, och att hon tänker ha en tillgänglig när det kommer. Det är en långsiktig läsning försvarad mot allas belägg, och Skyfall är filmen som visar att hon har rätt.

Varför riktar Silva in sig just på M?

För att hon fattade exakt det beslut som jobbet kräver, och det var monstruöst. Hon bytte bort honom, lämnade ut honom, avskrev honom, gick vidare, och den tertiära Se innebar att hon kunde göra det beslutsamt i stunden, medan den inferiöra Fi innebar att hon har burit på det privat sedan dess utan någon förmåga att tala om det. Skyfalls grymhet är att Silva inte har fel om vad hon gjorde. Hennes försvar, framfört inför en parlamentarisk kommitté medan byggnaden angrips, är inte att hon var oskyldig utan att arbetet kräver människor som är villiga att fatta det beslutet, och att hon är en av dem.

INTJ är det vanligaste alternativet, med tanke på det strategiska tålamodet och viljan att vara ogillad. Skillnaden är var hon arbetar. M är chef för en institution under ständigt politiskt tryck, kommittéer, ministrar, budgetar, tillsyn, och hon verkar i de rummen hela tiden och effektivt. Organisationen är hennes instrument snarare än något hon håller på avstånd.

ESTJ föreslås ibland på grund av befälet och den procedurmässiga auktoriteten. Men hennes avgörande hållning är en satsning på underrättelsearbetets framtida form, upprätthållen mot en konsensus om att fältagenternas tid är förbi. Si skulle försvara den befintliga modellen. Hon försvarar ett omdöme om vad som är på väg.