James Dean

James Byron Dean föddes den 8 februari 1931 i Marion i Indiana och dog den 30 september 1955 nära Cholame i Kalifornien, tjugofyra år gammal, av skador efter en bilolycka. Hans mor Mildred dog i livmodercancer när han var nio, och han växte därefter upp hos sin faster och hennes man, Ortense och Marcus Winslow, på deras gård i Fairmount i ett kväkarhem.

Han flyttade till New York i oktober 1951 och studerade method acting för Lee Strasberg vid Actors Studio, och det är den skolningen som gav den kvalitet som alla lade märke till: en skenbar frånvaro av teknik, en vägran att leverera en replik som den var skriven om det fanns en sannare version, och långa tystnader som andra skådespelare hade svårt att spela mot.

Hur många filmer gjorde James Dean?

Tre. Öster om Eden, som Cal Trask, som kom 1955 och är den enda som han fick se ha premiär. Ung rebell, som Jim Stark, som kom senare samma år efter hans död. Jätten, som Jett Rink, som kom 1956. Det är hela verket, ungefär sex timmars film, och på det vilar ett av de mest bestående ryktena i amerikansk film. Han hade blivit allvarligt intresserad av motorsport 1954 och var på väg till en tävling i Salinas när olyckan skedde. Han nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll för Öster om Eden och igen för Jätten, den ende skådespelaren som har fått två postuma skådespelarnomineringar, och alla tre filmerna har bevarats i National Film Registry.

Dean är dominant Ti, vilket är en egendomlig sak att säga om sin generations mest känslomässigt nakna skådespelare tills man ser på hur han faktiskt arbetade. Method acting så som han utövade det är en analytisk disciplin: ta isär scenen, hitta det som faktiskt är sant under den skrivna repliken, och vägra leverera något som inte klarar det provet. Hans ökända besvärlighet på inspelningsplatsen, improvisationen, förseningarna, grälen med regissörer, var inte temperament så mycket som en man som avböjde att spela en version av ett ögonblick som han hade kommit fram till var falsk.

Den sekundära Se är anledningen till att det går fram på film. Vad han än arbetade fram i det privata kom som en kropp: den hopsjunkna hållningen, händerna, sättet han håller en rekvisita, de fysiska tvekandena. Han är en av de mest sevärda skådespelare som någonsin har filmats, just därför att tänkandet är osynligt och bara det fysiska resultatet finns på duken.

Varför tävlade James Dean med bilar?

För att Ti med Se ger någon som vill ha ett verkligt, omedelbart, otvetydigt prov, och skådespeleriet ger nästan ingenting av det. Det gör racing. Den tertiära Ni är den del som i efterhand läses som profetisk, känslan av förkortad tid som människorna omkring honom beskrev, fatalismen som vänner mindes, och den inferiöra Fe förklarar resten av biografin: han uppges ha varit svår att lära känna, illa till mods i sällskap, omväxlande magnetisk och omöjlig, utan någon pålitlig känsla för hur han uppfattades av någon.

ISFP är det vanligaste alternativet och den gängse typningen, med hänvisning till den nakna känslomässiga uttrycksfullheten i rollerna. Skillnaden är var den kommer ifrån. En skådespelare med dominant Fi arbetar utåt från en personlig känsla. Deans kollegor beskrev konsekvent en analytisk process, att ta isär en scen, pröva läsningar, komma fram till en version, och en viss kyla i arbetsmetoden under hettan på duken.

INFP föreslås ibland på grund av känsligheten och känslan av inre oro. Men han var tekniskt lagd, dragen till motorer och fart, och fysiskt exakt på ett sätt som syns i varje bildruta. Intelligensen är teknisk och kroppslig snarare än idealistisk.