Hannah Arendt

Hannah Arendt föddes den 14 oktober 1906 i Linden i Preussen och dog i New York den 4 december 1975. Hon studerade för Martin Heidegger i Marburg mellan 1924 och 1926 och hade en kärleksaffär med honom medan han var hennes lärare, vilket komplicerade resten av hennes liv med tanke på vad han blev. Hon doktorerade i Heidelberg 1929 för Karl Jaspers, på Augustinus kärleksbegrepp.

1933 satt hon en kort tid fängslad av Gestapo för att ha samlat belägg för antisemitism och lämnade Tyskland. Hon tillbringade det senare trettiotalet i Paris, där hon hjälpte judiska ungdomar att emigrera genom Ungdomsaliyah, internerades i lägret Gurs när Tyskland invaderade Frankrike, flydde och nådde USA 1941.

Vad menade Arendt med ondskans banalitet?

Totalitarismens ursprung etablerade henne 1951, och Människans villkor följde 1958. Sedan gav hon 1963 ut Eichmann i Jerusalem, sin skildring av rättegången mot Adolf Eichmann, och införde en fras som det har tvistats om sedan dess. Hennes påstående var inte att brotten var banala. Det var att mannen som administrerade dem inte var ett monster i någon igenkännlig mening utan en funktionär, oansenlig, karriärinriktad, i stort sett oförmögen att tänka utifrån någon annans position, och att detta är mer skrämmande än demonisk ondska, eftersom det finns så mycket mer av det att tillgå. Boken kritiserade också hur vissa judiska råd agerade under ockupationen, och kombinationen kostade henne vänskaper som aldrig återhämtade sig. Hon vägrade konsekvent att kallas filosof och föredrog politisk teoretiker, med motiveringen att filosofin gäller människan i singular och att hennes ämne var människor i plural.

Arendt är dominant Ti, och det syns i det som försatte henne i svårigheter: hon ville inte sluta göra distinktioner. Hennes verk är en ihållande ansträngning att skilja åt begrepp som alla andra blandar ihop, arbete från tillverkning från handlande, makt från våld, auktoritet från tyranni, eftersom hon ansåg att politisk katastrof följer av grumliga kategorier. Det är Ti som gör det den gör, bygger ett internt exakt ramverk och vägrar sudda ut det för någons bekvämlighets skull.

Den sekundära Ne är varifrån bredden kommer. Hon rör sig fritt mellan Augustinus, grekisk politisk praktik, den franska och den amerikanska revolutionen, flyktingars statslöshet och dödslägrens mekanik, eftersom Ne hela tiden hittar den strukturella likheten mellan sådant som ingen hade kopplat ihop. Totalitarismens ursprung fungerar bara för att hon var beredd att lägga antisemitism, imperialism och det moderna masspartiet i samma bok.

Varför togs Eichmann i Jerusalem emot så illa?

För att inferiör Fe betyder att hon inte hade någon fungerande känsla för hur det skulle tas emot, och hon skrev om det ömmaste ämne som fanns för hennes läsare. Hon rapporterade vad hon ansåg sig ha sett, i en ton som slog människor som kall och ibland sardonisk, om en man som stod inför rätta för mordet på hennes eget folk, och hon förutsåg inte att själva tonen skulle vara skadan. Den tertiära Si är motvikten och anledningen till att verket består: ett enastående grepp om historiska detaljer, exakt uppställda, så att även hennes hårdaste kritiker måste argumentera utifrån beläggen.

INTJ är det vanligaste alternativet, och det moraliska allvaret och böckernas arkitektur talar för det. Skillnaden är avslutet. En tänkare med Ni och Te konvergerar mot en slutsats och bygger mot den. Arendt fortsätter att öppna frågan: hon reviderar, nyanserar, lägger till distinktioner, och hennes sena verk om tänkande, vilja och omdöme var ofullbordat när hon dog. Ramverket var aldrig tänkt att slutas.

INFJ kommer upp på grund av ämnets etiska tyngd. Men hennes metod är kategorisk snarare än empatisk: hon analyserar vad totalitarismen strukturellt är, och hennes mest omstridda omdömen fälldes genom att följa analysen till platser där det humana svaret hade varit att stanna. Ti först.