Éowyn

Éowyn är en adelskvinna från Rohan i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, syster till Éomer och systerdotter till kung Théoden. Hon presenteras i en hall där hennes morbror har reducerats till ett skal under inflytande av Gríma Ormstunga, och där hon har vårdat honom och uthärdat Grímas uppmärksamhet utan någon väg ut ur någotdera. När Gandalf befriar Théoden och männen gör sig redo att rida ombeds hon stanna kvar och leda folket som blir kvar.

Aragorns läsning av henne är det mest träffande någon säger om henne: att hon är en kvinna av kungahus som inte vill vara barnsköterska, att hon föddes med sin brors mod och utan tillåtelse att använda det, och att hon fruktar en bur mer än hon fruktar döden.

Vad gör Éowyn på Pelennors fält?

Hon förklär sig till en ryttare vid namn Dernhelm, tar med sig hoben Merry mot order och rider till slaget. När Häxmästaren av Angmar, Nazgûlernas hövding, kastar sig över Théoden och förklarar att ingen levande man kan hindra honom ställer hon sig över sin döende morbror, tar av sig hjälmen och säger till honom att hon inte är någon levande man. Merry hugger varelsen i knävecket, och hon driver sitt svärd in i dess ansikte, och det är över. Hon dör nästan av det. Hon återhämtar sig i Helandets hus, möter Faramir där och fattar det beslut som har delat läsarna i sjuttio år: hon ger upp att vara sköldmö och säger att hon ska bli en helare och älska det som växer snarare än önska att bli drottning.

Éowyn är dominant Fi, och Tolkien skriver det med ovanlig precision för en författare som ofta anklagas för tunt inre liv. Allt hos henne är inre, outtalat och absolut: förtvivlan i Meduseld, kärleken till Aragorn som hon aldrig uttalar och som han måste sätta ord på åt henne, vägran att godta en roll som tilldelats henne. Ingen i boken vet vad hon tänker förrän hon redan har handlat efter det.

Den sekundära Se är det som gör henne handlingskraftig snarare än bara plågad. Hon vädjar inte, argumenterar inte och bygger inget fall för att få strida. Hon skaffar rustning, tar en häst och rider, och när ögonblicket kommer är hon fysiskt vuxen det. Fi avgör vad som är outhärdligt, och Se gör något åt det i världen.

Varför ger Éowyn upp svärdet?

För att Fi beslutar, och det är hennes eget beslut snarare än något påtvingat, vad läsarna än önskar. Den tertiära Ni kommer upp i Helandets hus som en växande förståelse av vad hon egentligen hade sökt. Hon sätter själv ord på det: att hon begärde ryktbarhet och ära och att lyftas över världens låga ting, och att det var ett slags dödslängtan snarare än ett liv. Den inferiöra Te är anledningen till att buren var outhärdlig från början: förvaltning, ståthållarskap och styret av ett hushåll är exakt det hon erbjöds och exakt det som hon saknar förmåga att finna mening i.

ISFJ är det vanligaste alternativet, med tanke på omvårdnaden och lojaliteten mot hennes ätt. Skillnaden är vad hon gör med plikten. En kvinna med Si och Fe i den hallen skulle ha stannat, eftersom rollen och den samlade förpliktelsen skulle hålla. Éowyns vägran är ett privat moraliskt utslag mot själva rollen, och hon handlar efter det i direkt trots mot sin kungs order.

ISTP föreslås ibland på grund av stridsdugligheten och fåordigheten. Men hennes beslut är inte analytiska. Hon rider till slaget av skäl som hon själv beskriver som förtvivlan, kärlek och outhärdlig instängdhet, och ögonblicket med Häxmästaren är inte en taktisk läsning av en lucka utan en kvinna som avvisar ett påstående om vad hon är.